Nostalgin för det glada 80-talet har varit oerhört stark ett bra tag nu, vissa säger att det pågått längre än själva årtiondet. Tack vare serier som Stranger Things är det inte bara de som faktiskt var med då som vurmar för axelvaddarna och hårsprayens guldålder. Idag passar vi därför på att lyfta tre titlar för alla som känner att de behöver tillgodose sitt nostalgibehov! [...] Läs mer
Yaoikurs med My
Publicerad: Torsdag, 1 februari 2007, Skribent: My Bergström
Det är många som har upptäckt det udda men intressanta mangatemat som vi i västvärlden döpt till yaoi. Vi pratar om yaoimanga när det gäller japanska serier som skildrar homosexuella förhållanden män emellan. Det unika för dessa, och det som gör att de skiljer sig från gayseriekulturen i väst, är att dessa serier, kanske lite förvånande för många, i huvudsak skrivs av kvinnliga tecknare för en kvinnlig målgrupp. YAOI är ett lekfullt namn som är en förkortning av uttrycket ”Yama nashi, Ochi nashi, Imi nashi” och betyder ”inget klimax, poänglöst, meningslöst”. Låter det som ett lite nedlåtande sätt att benämna gaykultur i serier? Det finns en anledning till detta. Anledningen till att vi kallar dessa serier för ”YAOI” här i väst har att göra med ett missförstånd som uppstod när termen för många år sedan började användas på internet av fans som var dåligt insatta i den japanska mangakulturen. Ordet har sedan anammats och för många läsare blivit synonymt med alla sorters verk som berör ämnet manlig homosexualitet. Så vad är då det japanska namnet för dessa serier? Hur länge har de funnits i Japan? Om vi kanske skulle ta och börja från början ...
Shonen-ai och 49-gruppen
49-gruppen (nijuyonengumi, betyder egentligen 24-gruppen, eftersom det rör sig om år 24 i Showaperioden enligt japansk tideräkning), som jag kommer tala om i en egen artikel längre fram, är en grupp kvinnor födda i eller runt år 1949 och som revolutionerade Japans flickserier under 70-talet. Moto Hagio, en av de starkast lysande kvinnliga stjärnorna inom manga någonsin, skrev en kort serie som hette Toomas hjärta (Toumano Shinzou, 1974). Serien handlade om känslorna mellan två unga skolpojkar som nästan, men inte uttalat, beskrevs som begynnande kärlek. 1976 skrev en annan av dessa berömda kvinnor i 49-gruppen, Keiko Takemiya, den första flickmangan med uttalat homosexuella karaktärer, Sången om vinden och träden (Kazeto Kino Uta). Den brukar kallas för den första uttalade mangan på temat shonen-ai.
Shonen-ai, taget från grekiskans ord för platonisk kärlek till yngre män, betydde i dessa mangasammanhang något i stil med ”vänskap mellan pojkar som övergår i kärlek” och begreppet stod i bruk fram till 80-talet, då termen Boys Love och Yaoi populariserades. Här i väst används ordet ibland för att beskriva ”yaoimanga utan grafiska scener”, men använd ordet försiktigt om du befinner dig i Japan. Nu för tiden är det vanligare att den numera pensionerade termen ”shonen-ai” i Japan kopplas samman med äldre män som lustar efter pojkar, åt pedofilihållet alltså, såvida det inte är en inbiten mangafanatiker du pratar med.
Boys Love
Boys Love, ofta förkortat BL, blev under 80-talet och framåt ett populärt ord för att beskriva manga, anime, radioteater och romaner som handlade om manliga homosexuella förhållanden. Det är den vanligaste termen för dessa i Japan och jag rekommenderar att använda denna om du är ute och shoppar i Japan, så slipper du missförstånd.
Boys Love är numera en gigantisk industri i Japan med försäljning av amatörfanzin både på konvent och i specialiserade doujinshiaffärer som Comic King och Mandarake. Jag rekommenderar ett besök på ”Otome Doori”, på svenska: ”Jungfruvägen”, i Ikebukuro i Tokyo för den som vill se detta mangatemas växande ekonomiska kraft i och med att allt fler kvinnor, både karriärskvinnor och hemmafruar, blir mangafans.
YAOI
I samband med att 49-gruppen sprängde nya gränser inom flickserierna och lockade till sig fler läsare blev det även populärt att göra egna amatörfanzin, på japanska kallade doujinshi. Dessa fanzin innehöll ofta parodier på populära manga- och animeserier och det dök även upp fanzin som parade ihop karaktärer som var heterosexuella i originalverket med andra killar och fantiserade om deras relationer. De kan jämföras med slash och fanfiction som blev populärt här i väst. Yaoi började som en paraplyterm för alla sorters parodifanzin, även gagserier och liknande, men har på senare tid kommit att betyda just dessa allt mer grafiska serier med gayromans och sex som huvudämne.
Det skrivs ibland om som 801 i Japan, eftersom siffran 8 kan uttalas som ”YA” och 01 läses som ”o” och ”i”, till skillnad från t.ex 1337-språket. En annan omskrivning är byta O-et till bokstaven SA, ”YA-SA-I”, vilket betyder ”grönsak”. Termen yaoi blev populär via internet och när även amerikanska mangautgivare anammade termen för sin mangautgivning så fanns det ingen återvändo. Många japanska tecknare ogillar dock att kalla sina professionellt utgivna serier för yaoi. Det finns en känd anekdot om hur You Higuri blev mycket upprörd vid ett besök i USA på grund av att ett fan frågade om hennes ”yaoimanga”. Ordet har dock vunnit i popularitet på senare tid och kanske blir yaoi nästa generation mangatecknares modeord.
USA vs. Japan
Som jag berättade ovan har termerna blandats ihop en aning när vi började använda dem här i väst, men för all del, för att undvika missförstånd så använder jag termen yaoi hädanefter. I Usa blev den första yaoi-mangan på engelska FAKE av Sanami Matoh. Även Gravitation, som ursprungligen är en flickserie från en shoujotidning, lanserades som yaoi, lite tveksamt anser jag själv. Numera finns det mängder av serier att köpa på engelska, samt även en svensk utgåva av tidigare nämnda Gravitation. De tidiga shonen-ai-serierna av 49-gruppen lyser dock med sin frånvaro.
Yaoimangans moderna drottningar
I den moderna yaoimangan är det andra namn än på 70-talet som dominerar. Okrönta drottningar är Youka Nitta och Kodaka Kazuma, kända bl.a. för supersuccéerna Embracing Love (Haru wo daiteta, 1999) respektive Kizuna (1994) som båda dessutom animerats. En annan känd kolleger som slog igenom på 90-talet är heter Sanami Matoh (FAKE), som började sin karriär som tecknarassistent till Kodaka. Det finns stora likheter mellan dessa tre damers teckningsstil och undertecknad misstänker att detta beror på att de allihop började sin karriär med att teckna amatörfanzin till den populära basketserien Slam Dunk, en serie som tycks ha många numera professionellt aktiva YAOI-tecknare på sitt samvete.
YAOI som anime och radioteater
Under 90-talet var det inte ovanligt att populära serier fick ett par episoder anime släppt som promotion för serierna. Numera användes det betydligt billigare alternativet att göra radioteater istället. Det finns till och med manga som handlar om de röstspelare som spelar in yaoiradioteater, t.ex. Shout Out Loud och Sound of My Voice. Det dyker dock upp nya animeversioner med jämna mellanrum.
Shonen-ai och 49-gruppen
49-gruppen (nijuyonengumi, betyder egentligen 24-gruppen, eftersom det rör sig om år 24 i Showaperioden enligt japansk tideräkning), som jag kommer tala om i en egen artikel längre fram, är en grupp kvinnor födda i eller runt år 1949 och som revolutionerade Japans flickserier under 70-talet. Moto Hagio, en av de starkast lysande kvinnliga stjärnorna inom manga någonsin, skrev en kort serie som hette Toomas hjärta (Toumano Shinzou, 1974). Serien handlade om känslorna mellan två unga skolpojkar som nästan, men inte uttalat, beskrevs som begynnande kärlek. 1976 skrev en annan av dessa berömda kvinnor i 49-gruppen, Keiko Takemiya, den första flickmangan med uttalat homosexuella karaktärer, Sången om vinden och träden (Kazeto Kino Uta). Den brukar kallas för den första uttalade mangan på temat shonen-ai.
Shonen-ai, taget från grekiskans ord för platonisk kärlek till yngre män, betydde i dessa mangasammanhang något i stil med ”vänskap mellan pojkar som övergår i kärlek” och begreppet stod i bruk fram till 80-talet, då termen Boys Love och Yaoi populariserades. Här i väst används ordet ibland för att beskriva ”yaoimanga utan grafiska scener”, men använd ordet försiktigt om du befinner dig i Japan. Nu för tiden är det vanligare att den numera pensionerade termen ”shonen-ai” i Japan kopplas samman med äldre män som lustar efter pojkar, åt pedofilihållet alltså, såvida det inte är en inbiten mangafanatiker du pratar med.
Boys Love
Boys Love, ofta förkortat BL, blev under 80-talet och framåt ett populärt ord för att beskriva manga, anime, radioteater och romaner som handlade om manliga homosexuella förhållanden. Det är den vanligaste termen för dessa i Japan och jag rekommenderar att använda denna om du är ute och shoppar i Japan, så slipper du missförstånd.
Boys Love är numera en gigantisk industri i Japan med försäljning av amatörfanzin både på konvent och i specialiserade doujinshiaffärer som Comic King och Mandarake. Jag rekommenderar ett besök på ”Otome Doori”, på svenska: ”Jungfruvägen”, i Ikebukuro i Tokyo för den som vill se detta mangatemas växande ekonomiska kraft i och med att allt fler kvinnor, både karriärskvinnor och hemmafruar, blir mangafans.
YAOI
I samband med att 49-gruppen sprängde nya gränser inom flickserierna och lockade till sig fler läsare blev det även populärt att göra egna amatörfanzin, på japanska kallade doujinshi. Dessa fanzin innehöll ofta parodier på populära manga- och animeserier och det dök även upp fanzin som parade ihop karaktärer som var heterosexuella i originalverket med andra killar och fantiserade om deras relationer. De kan jämföras med slash och fanfiction som blev populärt här i väst. Yaoi började som en paraplyterm för alla sorters parodifanzin, även gagserier och liknande, men har på senare tid kommit att betyda just dessa allt mer grafiska serier med gayromans och sex som huvudämne.
Det skrivs ibland om som 801 i Japan, eftersom siffran 8 kan uttalas som ”YA” och 01 läses som ”o” och ”i”, till skillnad från t.ex 1337-språket. En annan omskrivning är byta O-et till bokstaven SA, ”YA-SA-I”, vilket betyder ”grönsak”. Termen yaoi blev populär via internet och när även amerikanska mangautgivare anammade termen för sin mangautgivning så fanns det ingen återvändo. Många japanska tecknare ogillar dock att kalla sina professionellt utgivna serier för yaoi. Det finns en känd anekdot om hur You Higuri blev mycket upprörd vid ett besök i USA på grund av att ett fan frågade om hennes ”yaoimanga”. Ordet har dock vunnit i popularitet på senare tid och kanske blir yaoi nästa generation mangatecknares modeord.
USA vs. Japan
Som jag berättade ovan har termerna blandats ihop en aning när vi började använda dem här i väst, men för all del, för att undvika missförstånd så använder jag termen yaoi hädanefter. I Usa blev den första yaoi-mangan på engelska FAKE av Sanami Matoh. Även Gravitation, som ursprungligen är en flickserie från en shoujotidning, lanserades som yaoi, lite tveksamt anser jag själv. Numera finns det mängder av serier att köpa på engelska, samt även en svensk utgåva av tidigare nämnda Gravitation. De tidiga shonen-ai-serierna av 49-gruppen lyser dock med sin frånvaro.
Yaoimangans moderna drottningar
I den moderna yaoimangan är det andra namn än på 70-talet som dominerar. Okrönta drottningar är Youka Nitta och Kodaka Kazuma, kända bl.a. för supersuccéerna Embracing Love (Haru wo daiteta, 1999) respektive Kizuna (1994) som båda dessutom animerats. En annan känd kolleger som slog igenom på 90-talet är heter Sanami Matoh (FAKE), som började sin karriär som tecknarassistent till Kodaka. Det finns stora likheter mellan dessa tre damers teckningsstil och undertecknad misstänker att detta beror på att de allihop började sin karriär med att teckna amatörfanzin till den populära basketserien Slam Dunk, en serie som tycks ha många numera professionellt aktiva YAOI-tecknare på sitt samvete.
YAOI som anime och radioteater
Under 90-talet var det inte ovanligt att populära serier fick ett par episoder anime släppt som promotion för serierna. Numera användes det betydligt billigare alternativet att göra radioteater istället. Det finns till och med manga som handlar om de röstspelare som spelar in yaoiradioteater, t.ex. Shout Out Loud och Sound of My Voice. Det dyker dock upp nya animeversioner med jämna mellanrum.