A Man and His Cat
Berättelsen om den distingerade änklingen Kanda och den fulsöte katten som han döper till Fukumaru har kanske inte så mycket handling, men scenerna ur deras enkla vardagsliv och historien om hur de botar varandras ensamhet har gjort den till en av mina allra största favoriter. I grund och botten är det en humoristisk berättelse med alla de märkliga situationer som kan uppstå i hem med husdjur, men när de två huvudpersonerna är en änkling som mer eller mindre har förlorat kontakten med sina barn och en katt som alltid blev bortvald är det ju lätt att förstå att det ofta finns mer allvarliga undertoner. När författaren är skicklig nog är humor ett av de allra bästa greppen för gripande scener och tänkvärda betraktelser.
Serien är uppbyggd av korta kapitel på endast en handfull sidor där varje kapitel tar upp en händelse i duons liv. Scener från det förflutna växlar med betraktelser över nutiden och vi får se allt från hur en nybliven kattägare handskas med kattlådan till den outhärdliga saknaden och tomheten döden kan lämna efter sig. De korta glimtarna skapar en helhet som framför allt utstrålar värme och hopp, vilket gör att tårarna - som man absolut kommer fälla! - oftast inte är sorgsna.
Fukumaru är en Exotic, det vill säga en korthårig Perser (eller som man sade förr, Angorakatt). Det är en kattras som inte är uppenbart eller traditionellt söt, och mycket riktigt har den dittills namnlösa katten ratats av alla potentiella nya ägare. Till slut har han resignerat givit upp drömmen om en familj, och det är då änklingen Kanda väljer just honom. Och snart avslöjas det att Kanda har en alldeles speciell anledning att välja just en Exotic…
Författaren Sakurai Umi , som tidigare publicerat mangan ”Kami to yobareru kyuuketsuki” (Vampyren som blev kallad gud) i Gangan online, började lägga upp serien som en nätserie på Twitter, senare även Pixiv, ett slags kombinerat fan-och tecknarforum där japanska tecknare och fans lägger upp sina illustrationer, både original och fan-bilder av karaktärer från olika serier. Serien publiceras nu av Square-Enix i Shonen Gangan. Sakurai har ett twitterkonto där hon lägger upp roliga bilder och information om framför allt Fukumaru och hans husse, och allt som rör serien. På japanska visserligen, men bilderna är ändå roliga att se! Efter sin vampyrserie sade hon att hon ville göra en serie om en katt, och snart låg de första sidorna uppe, och har fått 150 000 retweets och över 300 000 gillningar.
Japan förknippas ju ofta med katter, och den här serien inleds med en scen som är en tydlig hyllning av Natsume Sosekis klassiker ”Wagahai ha neko de aru” (Jag/vi äro katt(er)). En av de mest lästa och kända böckerna och kanske ursprunget till den enorma kärleken till katter i japansk kultur. Men vad är det då som gör just den här serien så älskad? Man skulle kunna säga att det är en manga som inte handlar om något speciellt, men ändå handlar om det mest grundläggande i tillvaron: längtan efter någonstans att höra hemma, och lyckan att hitta någon som accepterar en för den man är. Sedan har Sakurai en alldeles underbar stil som är både enkel och elegant, med en tilltalande karaktärsdesign som kan avbilda både en äldre herre och en satt katt med rätt kontrast, men utan att de ser ut att komma från helt olika sorters serier, vilket ibland kan hända mindre skickliga tecknare.
Historien utvecklas också stadigt, och förlitar sig inte enbart på grundpremissen. Gradvis öppnar sig världen för både Kanda och Fukumaru, och med nya bekantskaper och intressen följer nya konflikter och till och med en och annan dramatisk händelse. För vem kan säga att det inte finns nog intressanta händelser i vardagen? Att gå vilse, till exempel, kan vara nog så traumatiskt, och ger författaren tillfälle att utforska både rädslan att förlora sitt hem och sorgen över att inte veta vad som kan ha hänt en älskad familjemedlem. Sakurai är en mästare på att förmedla hur stor betydelse ett hem har, och hur svårt det är att klara sig utan ett. Men också hur viktigt det är med känslomässiga band till andra, och hur viktigt det är att inte sluta sig inom sig själv.