Nostalgin för det glada 80-talet har varit oerhört stark ett bra tag nu, vissa säger att det pågått längre än själva årtiondet. Tack vare serier som Stranger Things är det inte bara de som faktiskt var med då som vurmar för axelvaddarna och hårsprayens guldålder. Idag passar vi därför på att lyfta tre titlar för alla som känner att de behöver tillgodose sitt nostalgibehov! [...] Läs mer
Skolsystemet i Japan del II
Publicerad: Torsdag, 3 juni 2010, Skribent: My Bergström
I den första delen av artikeln pratade jag om strukturen och uppbyggnaden i det japanska skolsystemet, samt lite kort om vad som skiljer verkligheten från skolorna vi läser om i manga. Nu är det dags att prata lite mer ingående om det som gör den japanska skolan så exotisk i våra ögon, det vill säga de aspekter som berör elevernas och deras skolvardag.
Skoluniform
Ett av de för oss mest kända inslagen i de japanska skolorna är skoluniformen, vars design varierar från skola till skola. Visst kan det kännas exotiskt och nästan lite bisarrt att alla elever går klädda i likadana kläder. Det är lätt att glömma att skoluniformer faktiskt även har förekommit i Sverige förr i tiden. Men visst är det exotiskt för oss, som har vuxit upp efter att skoluniformen togs ur bruk. Och få saker är väl lika romantiskt att läsa om i manga, som när två unga turturduvor för första gången träffas efter skolan, iförda sina vanliga kläder.
Precis som i Sverige gillar japanska skolelever att visa sin personliga stil genom kläderna, så när de begränsas av sin uniform gäller det istället att modifiera denna på ett sätt som visar för andra vem man är. Tjejerna kan välja att använda pösiga strumpor, istället för de vanliga knästrumporna som klädkoden förespråkar, eller förlänga eller förkorta fållen på kjolen, beroende på vad de föredrar. De kan även nöja sig med att helt enkelt rulla upp midjan på kjolen, så att man inte blir påkommen av lärarna i skolan med att ha sytt om sin uniform. I manga brukar en lång kjol, som går långt nedanför knähöjd, vara ett tecken på att flickan i fråga är med i ett värstinggäng, som då ofta består av enbart tjejer. Uotani i Fruitsbasket och huvudpersonen Tohrus mamma är ett exempel på det. Kortar man kjolen och använder lösa strumpor, brukar det snarare vara ett tecken på att man är en av klassens coola tjejer, eller kanske helt enkelt en "bimbo". Detta kan man läsa om i bland annat serierna Life och Peach Girl.
När killarna ska visa sin stil, handlar det snarare om att lossa på slipsen under skoltid och kanske stoppa ner änden av slipsen i skjortfickan. De kan även välja att inte ha skjortan instoppad. Manliga medlemmar i motorcykelgäng dyker då och då upp i manga, varvid de porträtteras med förlängda kavajer, som går ända ner till knäna eller längre och har avancerade broderier på rygg och ärmar. Broderierna består ofta av komplicerade skrivtecken, som när man läser dem tillsammans, blir simpla hälsningsfraser som t.ex. yoroshiku (betyder ung. "trevligt att träffas"). Onizuka i GTO är ett av de mest kända exemplena på en mangafigur med en sådan bakgrund.
För elever i låg- och mellanstadiet har uniformen ofta marindesign, vilket har gett upphov till uttrycket seeraafuku, dvs seglaruniform. Flickorna har kjol och blus, medan pojkarna har kortbyxor och skjorta. Ofta har man även en hatt eller basker som komplement till detta.
I de äldre årskurserna blir uniformen gärna mer lik vardagens uniformer, såsom kavaj och byxor med pressveck och kostymkjolar. Ofta gäller slipstvång. Eftersom Japan, precis som Sverige, har 4 årstider med varierande klimat, har man vanligtvis en sommaruniform och en vinteruniform. Bytet från en uniform till en annan sker på en för skolan bestämd dag. För de skolor där tjejerna går klädda i kjol, har man även kjol under vintern. Därför brukar tjejerna ha en filt över knäna, för att slippa frysa i de kalla klassrummen.
När en skola vill förbättra sitt anseende, är det första man gör att designa om skolans uniformer. Många elever, främst tjejer, väljer (tyvärr) skola efter hur fin deras uniform är, eftersom de vet att de måste gå klädd i den under de kommande tre åren. Det finns även skolor, främst på landsbygden, där man inte använder skoluniform över huvud taget. Från och med universitetsnivå upphör uniformstvånget helt.
Skoluniformer är ett av de allra mest populära inslagen i manga som utspelar sig i skolmiljö. Många mangatecknare lägger nästan lika mycket tid på att designa uniformen, som seriens figurer. Några av de serier som är kända för sina tjusiga skoluniformer är X/1999, Alice 19th, Maria Watches Over Us och Vampire Knight.
Obento och skollunch
Japaner älskar mat, och eftersom skollunchen och lunchlådorna är ett så pass viktigt inslag i japanernas skolliv, ser vi förstås otaliga scener i skolserier som kretsar kring just mat.
Gratis skolmat serveras i den japanska skolan fram till slutet av högstadiet. Efter det tar man istället med sig en lunchlåda hemifrån, en s.k. obento, som man äter i klassrummet under lunchrasten. Denna mobila lunchlåda har gett upphov till vissa problem, som var man ska äta den och vem man ska äta den tillsammans med (helst den man är kär i förstås, annars äter man den med bästa kompisarna). Egentligen är det väl ungefär samma problematik som uppstår i de svenska skolmatsalarna, men nog är det lite exotiskt att se figurerna i en manga sitta på skolans platta tak och äta sin lunch under den blåa sommarhimlen.
När jag läste på universitet i Japan tog jag inte med mig egen mat, utan köpte lunchen i skolans cafeteria. Det fanns tre olika sådana, varav två såg ut ungefär som vilken svensk skolmatsal som helst, med undantag för att mattanterna tog betalt för maten. Det fanns ett förvånansvärt stort antal alternativ på menyn. Mattanterna på andra sidan disken slevade glatt upp maten på tallriken när man ropade sin beställning till dem. Man kunde även välja till olika sidorätter, som tofu, misosoppa, efterrätt och mycket annat. Salladen plockade man från en buffé och vägde på en våg i kassan. Jag minns att den var nästan lika dyr som huvudrätten, som i jämförelse med salladen var ganska prisvärd. För det mesta smakade maten i skolmatsalen minst lika gott som det som serverades i områdets billigare restauranger.
För den som inte var sugen på skolans mat, fanns det ett tredje alternativ; ett snabbköp hade fått hyra in sig på skolområdet och sålde allt ifrån färdiggjorda lunchlådor till onigiri (risbollar) och smörgåsar på japanskt vis. Men där gällde det att vara först till kvarn; kom man dit mot slutet av lunchrasten, var det mesta slutsålt. Bara de tråkigaste varorna stod kvar på hyllorna. Jag hade sett den här sortens scener i manga redan innan jag kom till Japan, så lite surrealistiskt var det att uppleva det i verkligheten.
Joshikousei - fjortistjejen på gymnasiet
En intressant kulturell skillnad mellan Japan och Sverige är att åldern då man blir "fjortis" i Japan snarare inträffar i 16-17-årsåldern, dvs. på gymnasiet. Lite kortfattat kan man säga att det är när de blir joshikousei, vilket betyder "kvinnlig gymnasieelev", som tjejerna börjar vika upp kjolfållen och bleka håret. Den här sortens attityder är mer vanliga i shoujomanga riktad till tjejer i övre tonåren. Både Nana K och hennes kompis Jun är till exempel typiska fjortisbrudar, när vi först stöter på dem i första kapitlet av mangan NANA. Ännu mer fjortisbrudar finner vi i mangan Life, där huvudpersonen kämpar för att passa in bland de mer populära tjejerna i gymnasieklassen.
I manga kan man även träffa på fenomenet ganguro, vilket är en fjortistjej som blonderar håret kycklinggult, solar sig chokladbrun och öser på med spackel i ansiktet. Vid det här laget är det dock en ganska gammal trend, som man i stort sett bara stöter på i äldre serier. Gangurotjejer tenderar att dyka upp i rollen som elak och bitchig klasskamrat eller mobbare. Hon porträtteras ofta i ett negativt ljus, för att kontrastera den (ofta) blyga blomman till huvudperson. I Peach Girl är det till exempel ett stort problem för huvudpersonen Momo att folk tror att hon är en ganguro, trots att hon egentligen bara har lätt för att bli solbränd. Man kan kanske misstänka att många kvinnliga mangatecknare själva har lättare att identifiera sig med sina blyga huvudpersoner, än med högljudda tjejer med mycket självförtroende. Därför blir ganguroflickornas självständighet och förmåga att ta plats något negativt, åtminstone ur seriens perspektiv. Som tur är finns det även positiva porträtt i bl.a. Imadoki, Gals! och NANA (Nana Ks lillasyster är en "ganguro efter sin tid").
Det tidigare nämnda problemet med ungdomar, som blir så pass utbrända av skolan och/eller mobbing och liknande skolrelaterade problem, att de börjar isolera sig i hemmet, har på senare år uppmärksammats mycket i Japan. Det kallas allmänt för att vara en hikkikomori (en substantivering av verbet hikkikomoru, som betyder "att dra sig undan"), vilket innebär att man drar sig tillbaka socialt och hamnar utanför systemet. Har man väl hamnat utanför, är det mycket svårt att ta sig tillbaka in igen. Många klarar det inte.
Problemet med elever, samt unga vuxna, som håller sig utanför det japanska samhällssystemet på det viset, finner vi skildrat ibland annat den japanska romanen Welcome to the NHK, skriven av en man som själv är hikkikomori. Boken har även inspirerat en manga och en anime, även om dessa är mer oseriösa i tonen. Hikkikomori dyker ibland upp som ett humoristiskt in slag i serier, som i t.ex. Sayonara Zetsubo-sensei.
Skolceremonier
Visst är det något alldeles speciellt med de högtidliga ceremonierna som porträtteras i manga? En grupp elever i skoluniform som står tillsammans i skolaulan och lyssnar på vad lärarna på podiet har att säga, eller en flock nyutexaminerade elever som vandrar ut genom skolans grindar med ett hoprullat diplom i hand, är ett av de mest typiska exemplen på japansk skolkultur som man finner i manga. Det är inte ovanligt att en serie antingen inleds eller avslutas med just en sådan scen. Om inte annat så finner man den nästan alltid någonstans i berättelsen i serier som utspelar sig i skolmiljö.
I den japanska skolan älskar man ceremonier. Det hålls alltid en öppningsceremoni för varje ny termin, där alla elever samlas i skolans aula. Man har även en separat välkomstceremoni för skolans nya elever varje år, samt en gemensam terminsavslutning för alla klasser och en avslutningsceremoni för avgångseleverna. Många går dock bara på avslutningsceremonin, eftersom de tycker att det är jobbigt att behöva gå till skolan igen när det är dags för terminsavslutning.
Det finns en gammal tradition, som ofta dyker upp i manga, där kvinnliga skolelever ber killarna de är kära i om den andra knappen uppifrån i kavajen till deras skoluniformer, efter att killarna i fråga har tagit studenten. I mangan NANA säljer Nobu alla sina uniformsknappar till tjejerna på skolan och lurar i dem att varje knapp han säljer är just den eftertraktade "andra knappen".
Öppna skolaktiviteter
Jag är väl inte ensam om att ha blivit imponerad över hur mycket tid japanska elever tycks lägga ner på öppet hus, idrottsdagar och skolfestivaler i största allmänhet? Manga efter manga visar hur eleverna snickrar, målar, planerar, organiserar och springer som skållade hönor för att få ordning på allt inför den stora dagen.
Hur stora och extravaganta de japanska skolaktivitetsdagarna blir, beror ofta på skolans ekonomi, antalet elever och hur engagerade elever och personal är. De flesta skolor har dock någon form av öppen aktivitet under året. De vanligaste är kulturfestival och idrottsdagar. Dessa blir förstås en höjdpunkt under skolåret av många olika anledningar. Inte nog med att det är en möjlighet för eleverna att visa framfötterna; det ger även elever från olika årskurser en chans att umgås med varandra på ett naturligt och avslappnat sätt. I serier som utspelar sig i pojk- eller flickskolemiljö, blir dessa festivaler en möjlighet för eleverna att få träffa ungdomar av det motsatta könet inne på skolområdet. Så är till exempel fallet Hana Kimi, som utspelar sig på en pojkskola.
Det mest jordnära exemplen på hur en tvättäkta skolfestival kan se ut i verkliga livet finner man i Kare Kano. För er som är sugna på att läsa om skolfestivaler av det mer fantasifulla slaget, rekommenderar jag Hana Kimi och Gakuen Alice, vars kulturfestivaler och idrottsdagar innehåller många annorlunda tolkningar av de traditionella skolfestivalaktiviteterna.
Skolklubbar
Vad vore en manga utan skildringar av skolklubblivet? Här hittar vi ännu en möjlighet för karaktärerna att träffa folk från andra klasser och årskurser, samt umgås med folk med liknande intressen. Klubblivet är förstås en integral del i sportserier, men även i skolserier i största allmänhet. Det dyker upp lika ofta i serier som fokuserar på vänskap, som i de populära skolromanserna.
Klubblivet är även utanför mangans värld en viktig del av de japanska elevernas skolvardag. I många skolor är det obligatoriskt att delta i åtminstone någon slags aktivitet, eftersom det anses främja ungdomarnas förmåga att umgås socialt med andra. De mest aktiva klubbarna brukar vara de som sysslar med sport, men det finns ofta även klubbar för de som vill teckna manga, lära sig tillreda traditionellt te, spela Go, samt mycket annat. Om tillräckligt många elever lämnar in önskemål om att få bilda en ny klubb, brukar de kunna få bidrag av skolan för de inköp som behövs, förutsatt att det ligger inom rimliga gränser. Mestadels utförs klubbaktiviteterna sent på eftermiddagen, efter de vanliga lektionernas slut, men sportklubbarna träffas ofta även under helgen för att träna. Klubbliv är ett vanligt inslag i manga. Genshiken, The Melancholy of Haruhi Suzumiya och Ouran Host Club är exempel på manga och anime som kretsar kring klubbliv, medan Big Windup, Prince of Tennis och Eyeshield 21 är exempel på serier som handlar om sportklubbar i skolmiljö. Ett ovanligt exempel på en tjejserie som är sportklubbsrelaterad, är High School Debut. Den handlar om hur en gymnasietjej försöker lära sig att träffa killar, eftersom hennes tid i skolans basebollag under högstadiet har gjort henne fullständigt inkompetent på det planet.
Sempai och kouhai
I Japan är det viktigt att de äldre eleverna tar hand om de yngre eleverna, så att dessa dels får ta del av de äldre elevernas erfarenhet, dels får hjälp att komma till rätta. De yngre eleverna måste även lära sig att visa respekt inför sina äldre skolkamrater. Detta kallas för sempai-kouhaisystemet, som kanske närmast kan jämföras med vårt skolfaddersystem. Den äldre eleven kallas för sempai, vilket även är det traditionella sättet att tilltala sina äldre skolkamrater, framförallt inom skolans sportklubbar. De yngre eleverna kallas för kouhai.
Relationen mellan sempai och kouhai finner man även inom jobbvärlden, mellan kolleger som har jobbat olika länge på arbetsplatsen. Här signalerar alltså tilltalet vilken nivå av erfarenhet man befinner sig på. När man har jobbat ett tag, och nya personer anställs, blir kouhai i sin tur sempai till sina nya kolleger.
En sempai-kouhairelation tar inte alltid slut efter att man tar examen och går skilda vägar genom livet. Det är inte ovanligt att man i Japan fortsätter att tilltala sina gamla skolkamrater som sempai och kouhai långt efter att skoltiden är förbi. Yngre generationer lägger dock mindre vikt vid dessa tilltal. Sempai och kouhai som tilltal kan därför mycket väl komma att försvinna i framtiden.
Det är inte bara i Japan som detta system finns; även i Korea finns ett liknande system.
I manga spelar sempai och kouhai ofta en framträdande roll, framförallt i sportserier och serier som utspelar sig på olika arbetsplatser. I yaoimanga brukar dessa relationer ofta spela en central roll i intrigen. Jag fick inför min egen vistelse i Japan höra att det kan vara svårt för japanska skolelever att umgås helt otvunget med en äldre klasskamrat, just på grund av att man håller så hårt på respekten för folk ovanför den egna årgången. Det tycks dock vara något som allt mer luckras upp i senare generationer.
Det är svårt att peka ut en specifik manga om just den här sortens sempai- och kouhairelationer, då det är något som genomsyrar hela kulturen i Japan, och därför dyker upp precis överallt i mangans värld.
Som avslutning på den här artikeln vill jag säga att man, som mangaläsare, kanske kan konstatera att mangan inte alltid ger en korrekt bild av den japanska skolkulturen. Jag tycker dock att man får en viss inblick, även om det sker genom ett skimmer av fantasi, humor, nostalgi och förskönande minnen från serieskaparens sida. Jag hoppas att jag med min artikel har kunnat bidra till att öka förståelsen för den japanska skolan och skillnaden från hur den skildras i manga. Med lite tur har ni fått en ökad uppskattning för hur just skolvärlden skildras, i den spegelbild av Japan som mangan blir för oss svenska läsare.
Skoluniform
Ett av de för oss mest kända inslagen i de japanska skolorna är skoluniformen, vars design varierar från skola till skola. Visst kan det kännas exotiskt och nästan lite bisarrt att alla elever går klädda i likadana kläder. Det är lätt att glömma att skoluniformer faktiskt även har förekommit i Sverige förr i tiden. Men visst är det exotiskt för oss, som har vuxit upp efter att skoluniformen togs ur bruk. Och få saker är väl lika romantiskt att läsa om i manga, som när två unga turturduvor för första gången träffas efter skolan, iförda sina vanliga kläder.
Precis som i Sverige gillar japanska skolelever att visa sin personliga stil genom kläderna, så när de begränsas av sin uniform gäller det istället att modifiera denna på ett sätt som visar för andra vem man är. Tjejerna kan välja att använda pösiga strumpor, istället för de vanliga knästrumporna som klädkoden förespråkar, eller förlänga eller förkorta fållen på kjolen, beroende på vad de föredrar. De kan även nöja sig med att helt enkelt rulla upp midjan på kjolen, så att man inte blir påkommen av lärarna i skolan med att ha sytt om sin uniform. I manga brukar en lång kjol, som går långt nedanför knähöjd, vara ett tecken på att flickan i fråga är med i ett värstinggäng, som då ofta består av enbart tjejer. Uotani i Fruitsbasket och huvudpersonen Tohrus mamma är ett exempel på det. Kortar man kjolen och använder lösa strumpor, brukar det snarare vara ett tecken på att man är en av klassens coola tjejer, eller kanske helt enkelt en "bimbo". Detta kan man läsa om i bland annat serierna Life och Peach Girl.
När killarna ska visa sin stil, handlar det snarare om att lossa på slipsen under skoltid och kanske stoppa ner änden av slipsen i skjortfickan. De kan även välja att inte ha skjortan instoppad. Manliga medlemmar i motorcykelgäng dyker då och då upp i manga, varvid de porträtteras med förlängda kavajer, som går ända ner till knäna eller längre och har avancerade broderier på rygg och ärmar. Broderierna består ofta av komplicerade skrivtecken, som när man läser dem tillsammans, blir simpla hälsningsfraser som t.ex. yoroshiku (betyder ung. "trevligt att träffas"). Onizuka i GTO är ett av de mest kända exemplena på en mangafigur med en sådan bakgrund.
För elever i låg- och mellanstadiet har uniformen ofta marindesign, vilket har gett upphov till uttrycket seeraafuku, dvs seglaruniform. Flickorna har kjol och blus, medan pojkarna har kortbyxor och skjorta. Ofta har man även en hatt eller basker som komplement till detta.
I de äldre årskurserna blir uniformen gärna mer lik vardagens uniformer, såsom kavaj och byxor med pressveck och kostymkjolar. Ofta gäller slipstvång. Eftersom Japan, precis som Sverige, har 4 årstider med varierande klimat, har man vanligtvis en sommaruniform och en vinteruniform. Bytet från en uniform till en annan sker på en för skolan bestämd dag. För de skolor där tjejerna går klädda i kjol, har man även kjol under vintern. Därför brukar tjejerna ha en filt över knäna, för att slippa frysa i de kalla klassrummen.
När en skola vill förbättra sitt anseende, är det första man gör att designa om skolans uniformer. Många elever, främst tjejer, väljer (tyvärr) skola efter hur fin deras uniform är, eftersom de vet att de måste gå klädd i den under de kommande tre åren. Det finns även skolor, främst på landsbygden, där man inte använder skoluniform över huvud taget. Från och med universitetsnivå upphör uniformstvånget helt.
Skoluniformer är ett av de allra mest populära inslagen i manga som utspelar sig i skolmiljö. Många mangatecknare lägger nästan lika mycket tid på att designa uniformen, som seriens figurer. Några av de serier som är kända för sina tjusiga skoluniformer är X/1999, Alice 19th, Maria Watches Over Us och Vampire Knight.
Obento och skollunch
Japaner älskar mat, och eftersom skollunchen och lunchlådorna är ett så pass viktigt inslag i japanernas skolliv, ser vi förstås otaliga scener i skolserier som kretsar kring just mat.
Gratis skolmat serveras i den japanska skolan fram till slutet av högstadiet. Efter det tar man istället med sig en lunchlåda hemifrån, en s.k. obento, som man äter i klassrummet under lunchrasten. Denna mobila lunchlåda har gett upphov till vissa problem, som var man ska äta den och vem man ska äta den tillsammans med (helst den man är kär i förstås, annars äter man den med bästa kompisarna). Egentligen är det väl ungefär samma problematik som uppstår i de svenska skolmatsalarna, men nog är det lite exotiskt att se figurerna i en manga sitta på skolans platta tak och äta sin lunch under den blåa sommarhimlen.
När jag läste på universitet i Japan tog jag inte med mig egen mat, utan köpte lunchen i skolans cafeteria. Det fanns tre olika sådana, varav två såg ut ungefär som vilken svensk skolmatsal som helst, med undantag för att mattanterna tog betalt för maten. Det fanns ett förvånansvärt stort antal alternativ på menyn. Mattanterna på andra sidan disken slevade glatt upp maten på tallriken när man ropade sin beställning till dem. Man kunde även välja till olika sidorätter, som tofu, misosoppa, efterrätt och mycket annat. Salladen plockade man från en buffé och vägde på en våg i kassan. Jag minns att den var nästan lika dyr som huvudrätten, som i jämförelse med salladen var ganska prisvärd. För det mesta smakade maten i skolmatsalen minst lika gott som det som serverades i områdets billigare restauranger.
För den som inte var sugen på skolans mat, fanns det ett tredje alternativ; ett snabbköp hade fått hyra in sig på skolområdet och sålde allt ifrån färdiggjorda lunchlådor till onigiri (risbollar) och smörgåsar på japanskt vis. Men där gällde det att vara först till kvarn; kom man dit mot slutet av lunchrasten, var det mesta slutsålt. Bara de tråkigaste varorna stod kvar på hyllorna. Jag hade sett den här sortens scener i manga redan innan jag kom till Japan, så lite surrealistiskt var det att uppleva det i verkligheten.
Joshikousei - fjortistjejen på gymnasiet
En intressant kulturell skillnad mellan Japan och Sverige är att åldern då man blir "fjortis" i Japan snarare inträffar i 16-17-årsåldern, dvs. på gymnasiet. Lite kortfattat kan man säga att det är när de blir joshikousei, vilket betyder "kvinnlig gymnasieelev", som tjejerna börjar vika upp kjolfållen och bleka håret. Den här sortens attityder är mer vanliga i shoujomanga riktad till tjejer i övre tonåren. Både Nana K och hennes kompis Jun är till exempel typiska fjortisbrudar, när vi först stöter på dem i första kapitlet av mangan NANA. Ännu mer fjortisbrudar finner vi i mangan Life, där huvudpersonen kämpar för att passa in bland de mer populära tjejerna i gymnasieklassen.
I manga kan man även träffa på fenomenet ganguro, vilket är en fjortistjej som blonderar håret kycklinggult, solar sig chokladbrun och öser på med spackel i ansiktet. Vid det här laget är det dock en ganska gammal trend, som man i stort sett bara stöter på i äldre serier. Gangurotjejer tenderar att dyka upp i rollen som elak och bitchig klasskamrat eller mobbare. Hon porträtteras ofta i ett negativt ljus, för att kontrastera den (ofta) blyga blomman till huvudperson. I Peach Girl är det till exempel ett stort problem för huvudpersonen Momo att folk tror att hon är en ganguro, trots att hon egentligen bara har lätt för att bli solbränd. Man kan kanske misstänka att många kvinnliga mangatecknare själva har lättare att identifiera sig med sina blyga huvudpersoner, än med högljudda tjejer med mycket självförtroende. Därför blir ganguroflickornas självständighet och förmåga att ta plats något negativt, åtminstone ur seriens perspektiv. Som tur är finns det även positiva porträtt i bl.a. Imadoki, Gals! och NANA (Nana Ks lillasyster är en "ganguro efter sin tid").
Det tidigare nämnda problemet med ungdomar, som blir så pass utbrända av skolan och/eller mobbing och liknande skolrelaterade problem, att de börjar isolera sig i hemmet, har på senare år uppmärksammats mycket i Japan. Det kallas allmänt för att vara en hikkikomori (en substantivering av verbet hikkikomoru, som betyder "att dra sig undan"), vilket innebär att man drar sig tillbaka socialt och hamnar utanför systemet. Har man väl hamnat utanför, är det mycket svårt att ta sig tillbaka in igen. Många klarar det inte.
Problemet med elever, samt unga vuxna, som håller sig utanför det japanska samhällssystemet på det viset, finner vi skildrat ibland annat den japanska romanen Welcome to the NHK, skriven av en man som själv är hikkikomori. Boken har även inspirerat en manga och en anime, även om dessa är mer oseriösa i tonen. Hikkikomori dyker ibland upp som ett humoristiskt in slag i serier, som i t.ex. Sayonara Zetsubo-sensei.
Skolceremonier
Visst är det något alldeles speciellt med de högtidliga ceremonierna som porträtteras i manga? En grupp elever i skoluniform som står tillsammans i skolaulan och lyssnar på vad lärarna på podiet har att säga, eller en flock nyutexaminerade elever som vandrar ut genom skolans grindar med ett hoprullat diplom i hand, är ett av de mest typiska exemplen på japansk skolkultur som man finner i manga. Det är inte ovanligt att en serie antingen inleds eller avslutas med just en sådan scen. Om inte annat så finner man den nästan alltid någonstans i berättelsen i serier som utspelar sig i skolmiljö.
I den japanska skolan älskar man ceremonier. Det hålls alltid en öppningsceremoni för varje ny termin, där alla elever samlas i skolans aula. Man har även en separat välkomstceremoni för skolans nya elever varje år, samt en gemensam terminsavslutning för alla klasser och en avslutningsceremoni för avgångseleverna. Många går dock bara på avslutningsceremonin, eftersom de tycker att det är jobbigt att behöva gå till skolan igen när det är dags för terminsavslutning.
Det finns en gammal tradition, som ofta dyker upp i manga, där kvinnliga skolelever ber killarna de är kära i om den andra knappen uppifrån i kavajen till deras skoluniformer, efter att killarna i fråga har tagit studenten. I mangan NANA säljer Nobu alla sina uniformsknappar till tjejerna på skolan och lurar i dem att varje knapp han säljer är just den eftertraktade "andra knappen".
Öppna skolaktiviteter
Jag är väl inte ensam om att ha blivit imponerad över hur mycket tid japanska elever tycks lägga ner på öppet hus, idrottsdagar och skolfestivaler i största allmänhet? Manga efter manga visar hur eleverna snickrar, målar, planerar, organiserar och springer som skållade hönor för att få ordning på allt inför den stora dagen.
Hur stora och extravaganta de japanska skolaktivitetsdagarna blir, beror ofta på skolans ekonomi, antalet elever och hur engagerade elever och personal är. De flesta skolor har dock någon form av öppen aktivitet under året. De vanligaste är kulturfestival och idrottsdagar. Dessa blir förstås en höjdpunkt under skolåret av många olika anledningar. Inte nog med att det är en möjlighet för eleverna att visa framfötterna; det ger även elever från olika årskurser en chans att umgås med varandra på ett naturligt och avslappnat sätt. I serier som utspelar sig i pojk- eller flickskolemiljö, blir dessa festivaler en möjlighet för eleverna att få träffa ungdomar av det motsatta könet inne på skolområdet. Så är till exempel fallet Hana Kimi, som utspelar sig på en pojkskola.
Det mest jordnära exemplen på hur en tvättäkta skolfestival kan se ut i verkliga livet finner man i Kare Kano. För er som är sugna på att läsa om skolfestivaler av det mer fantasifulla slaget, rekommenderar jag Hana Kimi och Gakuen Alice, vars kulturfestivaler och idrottsdagar innehåller många annorlunda tolkningar av de traditionella skolfestivalaktiviteterna.
Skolklubbar
Vad vore en manga utan skildringar av skolklubblivet? Här hittar vi ännu en möjlighet för karaktärerna att träffa folk från andra klasser och årskurser, samt umgås med folk med liknande intressen. Klubblivet är förstås en integral del i sportserier, men även i skolserier i största allmänhet. Det dyker upp lika ofta i serier som fokuserar på vänskap, som i de populära skolromanserna.
Klubblivet är även utanför mangans värld en viktig del av de japanska elevernas skolvardag. I många skolor är det obligatoriskt att delta i åtminstone någon slags aktivitet, eftersom det anses främja ungdomarnas förmåga att umgås socialt med andra. De mest aktiva klubbarna brukar vara de som sysslar med sport, men det finns ofta även klubbar för de som vill teckna manga, lära sig tillreda traditionellt te, spela Go, samt mycket annat. Om tillräckligt många elever lämnar in önskemål om att få bilda en ny klubb, brukar de kunna få bidrag av skolan för de inköp som behövs, förutsatt att det ligger inom rimliga gränser. Mestadels utförs klubbaktiviteterna sent på eftermiddagen, efter de vanliga lektionernas slut, men sportklubbarna träffas ofta även under helgen för att träna. Klubbliv är ett vanligt inslag i manga. Genshiken, The Melancholy of Haruhi Suzumiya och Ouran Host Club är exempel på manga och anime som kretsar kring klubbliv, medan Big Windup, Prince of Tennis och Eyeshield 21 är exempel på serier som handlar om sportklubbar i skolmiljö. Ett ovanligt exempel på en tjejserie som är sportklubbsrelaterad, är High School Debut. Den handlar om hur en gymnasietjej försöker lära sig att träffa killar, eftersom hennes tid i skolans basebollag under högstadiet har gjort henne fullständigt inkompetent på det planet.
Sempai och kouhai
I Japan är det viktigt att de äldre eleverna tar hand om de yngre eleverna, så att dessa dels får ta del av de äldre elevernas erfarenhet, dels får hjälp att komma till rätta. De yngre eleverna måste även lära sig att visa respekt inför sina äldre skolkamrater. Detta kallas för sempai-kouhaisystemet, som kanske närmast kan jämföras med vårt skolfaddersystem. Den äldre eleven kallas för sempai, vilket även är det traditionella sättet att tilltala sina äldre skolkamrater, framförallt inom skolans sportklubbar. De yngre eleverna kallas för kouhai.
Relationen mellan sempai och kouhai finner man även inom jobbvärlden, mellan kolleger som har jobbat olika länge på arbetsplatsen. Här signalerar alltså tilltalet vilken nivå av erfarenhet man befinner sig på. När man har jobbat ett tag, och nya personer anställs, blir kouhai i sin tur sempai till sina nya kolleger.
En sempai-kouhairelation tar inte alltid slut efter att man tar examen och går skilda vägar genom livet. Det är inte ovanligt att man i Japan fortsätter att tilltala sina gamla skolkamrater som sempai och kouhai långt efter att skoltiden är förbi. Yngre generationer lägger dock mindre vikt vid dessa tilltal. Sempai och kouhai som tilltal kan därför mycket väl komma att försvinna i framtiden.
Det är inte bara i Japan som detta system finns; även i Korea finns ett liknande system.
I manga spelar sempai och kouhai ofta en framträdande roll, framförallt i sportserier och serier som utspelar sig på olika arbetsplatser. I yaoimanga brukar dessa relationer ofta spela en central roll i intrigen. Jag fick inför min egen vistelse i Japan höra att det kan vara svårt för japanska skolelever att umgås helt otvunget med en äldre klasskamrat, just på grund av att man håller så hårt på respekten för folk ovanför den egna årgången. Det tycks dock vara något som allt mer luckras upp i senare generationer.
Det är svårt att peka ut en specifik manga om just den här sortens sempai- och kouhairelationer, då det är något som genomsyrar hela kulturen i Japan, och därför dyker upp precis överallt i mangans värld.
Som avslutning på den här artikeln vill jag säga att man, som mangaläsare, kanske kan konstatera att mangan inte alltid ger en korrekt bild av den japanska skolkulturen. Jag tycker dock att man får en viss inblick, även om det sker genom ett skimmer av fantasi, humor, nostalgi och förskönande minnen från serieskaparens sida. Jag hoppas att jag med min artikel har kunnat bidra till att öka förståelsen för den japanska skolan och skillnaden från hur den skildras i manga. Med lite tur har ni fått en ökad uppskattning för hur just skolvärlden skildras, i den spegelbild av Japan som mangan blir för oss svenska läsare.