Nostalgin för det glada 80-talet har varit oerhört stark ett bra tag nu, vissa säger att det pågått längre än själva årtiondet. Tack vare serier som Stranger Things är det inte bara de som faktiskt var med då som vurmar för axelvaddarna och hårsprayens guldålder. Idag passar vi därför på att lyfta tre titlar för alla som känner att de behöver tillgodose sitt nostalgibehov! [...] Läs mer
Intervju med Jesper Nordqvist
Publicerad: Torsdag, 14 juni 2007, Skribent: David Borgström
Vi på J-fi är nyfiken på vad du har för bakgrund. Har du studerat utöver grundskolan, och vad i sådana fall? Har du haft en uppväxt med mycket tecknande? Berätta lite kort om dig själv!
Jag läste Natur på gymnasiet, men det hade jag inte mycket för. Gillar inte räknande egentligen, men klarade mig med hyfsade betyg. Sen gick jag på Serietecknarskolan i Hofors i två år och Datorspelsgrafik i Skövde i 2½ år innan jag hoppade av för att göra TANKS. Fadern är barnboksförfattare och tecknare, så jag har alltid tecknat själv också och haft tecknande och uppmuntran runt mig.
Har du fått några bra tips från farsgubben? Några goda råd på vägen, som har hjälpt dig och kan vara värda att dela med dig av? Några tips du själv kan ge från din egen erfarenhet?
Tja, han brukar titta på mina bilder och komma med förslag och kritik, men det handlar oftast om detaljer eller saker jag bör tänka på. Men det är ju alltid bra. Framför allt lärde han väl mig att man måste öva för att det ska bli nåt. Och det är väl det bästa tipset jag kan komma med också: man måste öva, helst varje dag, på olika saker. Det har tagit mig sex år att komma hit, och jag har långt kvar.
Var det ett svårt val att ta? Att hoppa av från studierna, menar jag? Hur resonerade du då?
Inte egentligen. Jag hade redan tröttnat och halkat efter på flera kurser, och jag hade ingen lust att skriva uppsatser och allt annat som låg och tyngde. Det skulle inte ha funkat i alla fall, så jag valde det jag ville göra istället.
Har du haft några specifika personer runt omkring dig som betytt mycket för dig när det kommer till serietecknande, och hur kom det sig att det utmynnade i manga-stil? Några särskilda influenser och förebilder?
Att börja med serietecknande som sådant var helt min egen idé, och jag sökte in till Serietecknarskolan mest för att det verkade kul, sen upptäckte jag att det var det jag verkligen ville göra. Jag tecknade egentligen inga serier alls innan jag började läsa manga (utom "Tuffa Potatisen" och ninjaserier i mellanstadiet) men Masamune Shirows "Appleseed", som var min första manga, gjorde så starkt intryck på mig att jag blev sugen på att försöka själv. Så det var Shirow som startade det hela, och han är fortfarande lite av min husgud, även om jag har plockat upp många fler influenser från andra tecknare sen dess. Man kan nog fortfarande se en hel del Shirowinfluenser i mina bilder, och hela TANKS är en hyllning till hans "Dominion: Conflict One"... Adam Warrens "The Dirty Pair" är en stor influens också, liksom italienaren Alessandro Barbucci(W.i.t.c.h., Monster Allergy, Sky Doll).
Hur länge har du hållit på med serien Tanks? Är det något som varit svårare än du trodde med arbetet, eller kanske lättare? Vad känner du kommer naturligast, tecknandet eller berättandet?
TANKS 1 tog ca 1½ år att färdigställa, men då hade jag redan idén sedan förut, men utvecklade den till en solid berättelse inför boken. Det svåraste har nog varit att motivera mig själv... Det är kul, men också ett jäkla arbete, och det känns rätt segt ibland. Jag hade skola under första halvan också, även om den blev något försummad.
Jag har oftast inga problem att fundera ut hur rutorna ska se ut, det kommer av sig själv, och dialogen är också ganska naturlig... det svåraste är nog att komma på VAD som ska hända på nästa sida, och hur jag ska lägga upp det. Min hjärna jobbar lite som en 3D-rendering, hela sidan arbetas ut uppifrån och ned, och när det är färdigt kan jag rita ut den. Jag jobbar i princip en sida i taget, med lite tur ligger jag en eller två sidor i förväg med manuset... det är lika spännande för mig att se hur det blir.
Att arbeta så fritt och relativt oplanerat som serietecknare verkar i mina öron ganska härligt, men samtidigt lite besvärligt. Händer det inte att du förlorar fokus med berättelsen och tvingas göra om sidor efter ett tag, om du märker längre fram att du nog gjorde en felvändning i historien fem sidor tidigare?
Inte än i alla fall... Jag tycker det håller ganska bra, faktiskt. Men visst blir man lite förvirrad ibland. Karaktärerna lever sina egna liv, det är bara att anpassa sig. Inte riktigt så pass kanske, men lite. Jag vet ju vart jag är på väg, jag har ett mål och lösa punkter på vägen, det är bara omständigheterna som är lite ovissa. Belzier, till exempel, fanns inte alls i synopsis, och hans fashination för Taki var någonting som bara hände. Så då fick jag ju planera om lite för hans framtid. Men jag är för lat för att göra om sidor, då löser jag det hellre på nåt annat sätt senare.
Hur kom det sig att Tanks utspelar sig i den dystopiska framtid som den gör?
Ingen aning. Kanske för att jag ska slippa förhålla mig till verkliga omständigheter. Jag upptäckte i efterhand att hela vattenrenarscenariot hade inte så små likheter med det gamla spelet ”Fallout”, men det hade jag inte ens tänkt på... Mest troligt är att jag var influerad av Tsutomu Niheis ”BLAME!” och dess devis ”Kanske på Jorden, kanske i framtiden”. Namnet på boken kommer väl lite därifrån också, kort och slagkraftigt. Det var bara ett arbetsnamn från början, men sen kom jag inte på nåt bättre, och det är effektivt.
Är det förbestämt hur långt äventyret ska bli? Hur många delar som du kommer att dela upp det i? Eller är det något som kommer att lösa sig med tiden?
Det blir två böcker, och jag jobbar på den andra nu. Den blir ungefär lika lång som den första, runt 110-120 sidor. Berättelsen är klar, men på grund av mitt arbetssätt, som nämnt ovan, kan det säkert uppstå oväntade saker på vägen. Till exempel var nästan ingen av sidokaraktärerna från första boken(militärerna i Gavria, Belzier och Mariposa) planerade från början, utan dök upp och bet sig fast på olika sätt. Så inget är bestämt, bara planerat. Utom längden.
Hur känner du att responsen på Tanks har varit? Fått någon feedback ännu?
Inte så mycket alls. Tydligen var det någon recension i Sydsvenskan, som jag ska få skickad till mig, men annars inget. Förlaget gör ju ingen reklam för någon av sina titlar. Jag har visst sålt 9 böcker på SF-Bok, hehe. Men vi får väl se.
Hur känner du inför den svenska seriemarknaden idag? Svårigheter och möjligheter?
På det stora hela är den väl lika kass som vanligt, jag har ju bara tur att kidsen har börjat gilla manga så att det har uppstått en marknad. Men jag vet ju inte om de vill köpa den eller om det fortfarande bara är Dragonball som gäller. Den vanliga svenska seriemarknaden har ju alltid varit liten, det enda som säljer är 91:ans julalbum och Hälge och nu Rocky på senare år... men mediet som sådant har definitivt fått högre status, och den generationen som är 15 nu kommer säkert att utveckla det ytterligare. Så man får väl ligga i, och vara bäst och ha tur, som vanligt... Mangavågen öppnar ju dock helt klart för många fler möjligheter.
Med de kloka orden så tar vår intervju med Jesper Nordqvist slut. Vi hoppas att vi snart hör mer från honom.
Jag läste Natur på gymnasiet, men det hade jag inte mycket för. Gillar inte räknande egentligen, men klarade mig med hyfsade betyg. Sen gick jag på Serietecknarskolan i Hofors i två år och Datorspelsgrafik i Skövde i 2½ år innan jag hoppade av för att göra TANKS. Fadern är barnboksförfattare och tecknare, så jag har alltid tecknat själv också och haft tecknande och uppmuntran runt mig.
Har du fått några bra tips från farsgubben? Några goda råd på vägen, som har hjälpt dig och kan vara värda att dela med dig av? Några tips du själv kan ge från din egen erfarenhet?
Tja, han brukar titta på mina bilder och komma med förslag och kritik, men det handlar oftast om detaljer eller saker jag bör tänka på. Men det är ju alltid bra. Framför allt lärde han väl mig att man måste öva för att det ska bli nåt. Och det är väl det bästa tipset jag kan komma med också: man måste öva, helst varje dag, på olika saker. Det har tagit mig sex år att komma hit, och jag har långt kvar.
Var det ett svårt val att ta? Att hoppa av från studierna, menar jag? Hur resonerade du då?
Inte egentligen. Jag hade redan tröttnat och halkat efter på flera kurser, och jag hade ingen lust att skriva uppsatser och allt annat som låg och tyngde. Det skulle inte ha funkat i alla fall, så jag valde det jag ville göra istället.
Har du haft några specifika personer runt omkring dig som betytt mycket för dig när det kommer till serietecknande, och hur kom det sig att det utmynnade i manga-stil? Några särskilda influenser och förebilder?
Att börja med serietecknande som sådant var helt min egen idé, och jag sökte in till Serietecknarskolan mest för att det verkade kul, sen upptäckte jag att det var det jag verkligen ville göra. Jag tecknade egentligen inga serier alls innan jag började läsa manga (utom "Tuffa Potatisen" och ninjaserier i mellanstadiet) men Masamune Shirows "Appleseed", som var min första manga, gjorde så starkt intryck på mig att jag blev sugen på att försöka själv. Så det var Shirow som startade det hela, och han är fortfarande lite av min husgud, även om jag har plockat upp många fler influenser från andra tecknare sen dess. Man kan nog fortfarande se en hel del Shirowinfluenser i mina bilder, och hela TANKS är en hyllning till hans "Dominion: Conflict One"... Adam Warrens "The Dirty Pair" är en stor influens också, liksom italienaren Alessandro Barbucci(W.i.t.c.h., Monster Allergy, Sky Doll).
Hur länge har du hållit på med serien Tanks? Är det något som varit svårare än du trodde med arbetet, eller kanske lättare? Vad känner du kommer naturligast, tecknandet eller berättandet?
TANKS 1 tog ca 1½ år att färdigställa, men då hade jag redan idén sedan förut, men utvecklade den till en solid berättelse inför boken. Det svåraste har nog varit att motivera mig själv... Det är kul, men också ett jäkla arbete, och det känns rätt segt ibland. Jag hade skola under första halvan också, även om den blev något försummad.
Jag har oftast inga problem att fundera ut hur rutorna ska se ut, det kommer av sig själv, och dialogen är också ganska naturlig... det svåraste är nog att komma på VAD som ska hända på nästa sida, och hur jag ska lägga upp det. Min hjärna jobbar lite som en 3D-rendering, hela sidan arbetas ut uppifrån och ned, och när det är färdigt kan jag rita ut den. Jag jobbar i princip en sida i taget, med lite tur ligger jag en eller två sidor i förväg med manuset... det är lika spännande för mig att se hur det blir.
Att arbeta så fritt och relativt oplanerat som serietecknare verkar i mina öron ganska härligt, men samtidigt lite besvärligt. Händer det inte att du förlorar fokus med berättelsen och tvingas göra om sidor efter ett tag, om du märker längre fram att du nog gjorde en felvändning i historien fem sidor tidigare?
Inte än i alla fall... Jag tycker det håller ganska bra, faktiskt. Men visst blir man lite förvirrad ibland. Karaktärerna lever sina egna liv, det är bara att anpassa sig. Inte riktigt så pass kanske, men lite. Jag vet ju vart jag är på väg, jag har ett mål och lösa punkter på vägen, det är bara omständigheterna som är lite ovissa. Belzier, till exempel, fanns inte alls i synopsis, och hans fashination för Taki var någonting som bara hände. Så då fick jag ju planera om lite för hans framtid. Men jag är för lat för att göra om sidor, då löser jag det hellre på nåt annat sätt senare.
Hur kom det sig att Tanks utspelar sig i den dystopiska framtid som den gör?
Ingen aning. Kanske för att jag ska slippa förhålla mig till verkliga omständigheter. Jag upptäckte i efterhand att hela vattenrenarscenariot hade inte så små likheter med det gamla spelet ”Fallout”, men det hade jag inte ens tänkt på... Mest troligt är att jag var influerad av Tsutomu Niheis ”BLAME!” och dess devis ”Kanske på Jorden, kanske i framtiden”. Namnet på boken kommer väl lite därifrån också, kort och slagkraftigt. Det var bara ett arbetsnamn från början, men sen kom jag inte på nåt bättre, och det är effektivt.
Är det förbestämt hur långt äventyret ska bli? Hur många delar som du kommer att dela upp det i? Eller är det något som kommer att lösa sig med tiden?
Det blir två böcker, och jag jobbar på den andra nu. Den blir ungefär lika lång som den första, runt 110-120 sidor. Berättelsen är klar, men på grund av mitt arbetssätt, som nämnt ovan, kan det säkert uppstå oväntade saker på vägen. Till exempel var nästan ingen av sidokaraktärerna från första boken(militärerna i Gavria, Belzier och Mariposa) planerade från början, utan dök upp och bet sig fast på olika sätt. Så inget är bestämt, bara planerat. Utom längden.
Hur känner du att responsen på Tanks har varit? Fått någon feedback ännu?
Inte så mycket alls. Tydligen var det någon recension i Sydsvenskan, som jag ska få skickad till mig, men annars inget. Förlaget gör ju ingen reklam för någon av sina titlar. Jag har visst sålt 9 böcker på SF-Bok, hehe. Men vi får väl se.
Hur känner du inför den svenska seriemarknaden idag? Svårigheter och möjligheter?
På det stora hela är den väl lika kass som vanligt, jag har ju bara tur att kidsen har börjat gilla manga så att det har uppstått en marknad. Men jag vet ju inte om de vill köpa den eller om det fortfarande bara är Dragonball som gäller. Den vanliga svenska seriemarknaden har ju alltid varit liten, det enda som säljer är 91:ans julalbum och Hälge och nu Rocky på senare år... men mediet som sådant har definitivt fått högre status, och den generationen som är 15 nu kommer säkert att utveckla det ytterligare. Så man får väl ligga i, och vara bäst och ha tur, som vanligt... Mangavågen öppnar ju dock helt klart för många fler möjligheter.
Med de kloka orden så tar vår intervju med Jesper Nordqvist slut. Vi hoppas att vi snart hör mer från honom.