HBTQ-manga!

Publicerad: Onsdag, 13 september 2017, Skribent: Gabi

My brother's husband – Gengoroh Tagame

Vi möter Yaichi och hans dotter Kana, som lever ett stilla liv i en vanlig japansk förort. Men Yaichi är orolig; i morgon kommer kanadensaren Mike Flanagan, änkeman efter Yaichis bror. Brorsans man, hur ska det funka!?

Gengoroh Tagame är internationellt känd serietecknare och konstnär med tyngdpunkt på homoerotisk erotik och BDSM-serier. Här  går han helt utanför sina vanliga spår. My brother's husband är ett lågmält drama, som sticker hål på hycklande normer och ihjältigandets homofobi i den japanska vardagen. Samtidigt handlar det om en familj, eller kanske två splittrade familjer som tar sig genom sorgen och sakta läker ihop.

Yaichis bror flyttade utomlands flera år sedan och de hade inte mycket kontakt. Han är frånskild, och jobbar inte hel- och övertid som en typisk japansk man, för att kunna ta hand om sin dotter. I mötet med Mike konfronteras Yaichi med många saker han burit på i tysthet. Dottern Kana är en solstråle i berättelsen. Hon är stormförtjust i sin nye (store, hårige) farbror och hennes charmiga rättframhet gör att berättelsen inte känns för stel.

Teckningsstilen är ren, lättillgänglig och tydlig. Gengoroh tecknar män muskulöst och stadigt, utan att det blir överdrivet. Han skapar även fina nyanser, ofta med ordlösa rutor – ett hus nattetid, ett ansiktsuttryck som får tala för sig själv, vardagsbestyr. De undertryckta känslorna får ta plats på sidan, alltmedan berättelsen flyter på i ganska stilla takt.

Det här är en i engelskspråkig utgivning unik manga. My brother's husband använder kulturkrocken för att belysa samhällets fördomar och homofobi, men glömmer inte sorgen i bakgrunden eller den spirande närheten mellan familjemedlemmarna.

My lesbian experience with loneliness – Kabi Nagata

En ung kvinna, Nagata, ligger naken på hotellsängen. Vid fotändan sitter en kvinnlig eskort. Nagata nästintill skakar av skräck medan den inre rösten listar skavankerna hon har: Ärrade armar där rakbladet försökt lätta ångesten, den kala fläcken där hon plockat hår… Men redan här, på detta första uppslag, skymtar vi något mer än ångest hos Nagata, hennes sökande efter kontakt.

Sedan hoppar berättelsen tillbaks i tiden – Hur landade vi här, berättarjag och läsare? Vi får följa Nagata från skolan och ut i en, även för svenskar välbekant, arbetsmarknad full av tillfälliga deltidsjobb. Trycket ökar när familjens besvikna förväntningar blir en allt tyngre börda och hon ramlar in i en ond spiral av ätstörningar, socialt undvikande och växande förtvivlan när isolering tilltar.

Det är en lättnad att My lesbian experience with loneliness till största delen är en tillbakablick, för det är oerhört tungt i partier. Vetskapen att Nagata överlever och en dag kommer till en punkt där hon vågar berätta – serien är självbiografisk – är en livlina. Samtidigt innehåller berättelsen en hel del distans och självreflekterande humor. Nagata ser hur stelbenta förväntningar skadat henne, men såhär i efterhand också hur svårt hon gjorde det för vänner och kollegor att skapa positiva band.

Tecknarstilen är avskalad men effektiv och boken har fått behålla originalets trefärg, vilket får den att sticka ut från annan manga. Det kan bero på att serien började på bildarkivet Pixiv och sedan gavs ut i bokform.

My lesbian experience with loneliness är långt ifrån fluffig yuri-romans, utan berör på djupet. Genom sin självutlämnande berättelse visar Kabi Nagata hur det japanska tabut runt mental ohälsa river sår i själar. Men, trots svärtan, inger boken också hopp om att det går att ta sig ur de djupaste avgrunder och bli lite mindre ensam.



Kommentarer

Vill du skriva en kommentar? I så fall måste du logga in.