Upptäck Alastair Reynolds

Publicerad: Måndag, 15 januari 2024, Skribent: Glenn

Jag minns hur jag som nybliven SF-bokhandlare var på besök i Stockholmsbokhandeln, och vi var några stycken som strosade rund och tittade på sortimentet och pratade om vad som kunde vara aktuellt att ha på hyllorna i Göteborg. Jag stannande till vid nyhetshyllan och plockade ner en bok med svart omslag med ett silverglittrande rymdskepp på. Jag läste på baksidan och var genast besluten att den skulle läsas. ”Ta den du som läsex”, sa mina nya kollegor. Där började en kärleksaffär med Alastair Reynolds SF-böcker.

Det var hans ganska nyutkomna debutroman Revelation Space som jag höll i ett fast grepp. I den hade han skapat början på ett mycket genomarbetat universum och en mytologi som kunde fortsätta att utvecklas i nu mer än 20 år.

Vid den tiden delade Reynolds sin tid mellan författande och arbete som astrofysiker på Europeiska Rymdstyrelsen i Nederländerna. Han trodde i det längsta att skrivandet bara var en hobby, men efter ett flertal framgångsrika romaner, blev han tvungen att välja: den riktiga rymden eller den fiktiva. Till min och alla hans fans lycka valde han skrivandet.

Debutromanen blev ganska fort en trilogi plus. Det vill säga att hans andra bok ägde rum i samma universum – så småningom kallat Conjoiner/Demarchist-universat – men var inte en del av trilogin. Chasm City var dock en viktig bok i sammanhanget, då en del av handlingen var människans första resa till de stjärnsystem kring vilka mycket av böckerna kretsar.

Förutom några novellsamlingar så lämnade Reynolds sedan denna nu svindlande komplexa värld, och skrev ett antal fristående romaner. Jag kände nog som många andra att det var förträffliga SF-romaner, men det var ju mer Conjoiner/Demarchist-böcker vi egentligen önskade oss. Men varför klaga, det var ju ändå svindlande rymdäventyr vi bjöds på. I Pushing Ice ger sig en av Saturnus månar av på egen hand, i Century Rain visar han att man på ett utmärkt sätt kan kombinera hårdkokt deckare med Space Opera, i House of Suns drar han ut på tidsperspektiven ordentligt med ett antal kloner som träffas var tvåtusende år. På det 32:a mötet blir det inte riktigt som planerat.

På en SF-kongress hörde jag honom säga att han var ”fysiskt oförmögen att skriva något utan rymdskepp”. När jag läste Terminal World blev jag dock lite orolig. Här flög hjältarna i ballong! Men så småningom stöter de på ett rymdskepp, så jag kunde vara lugn.

Var då det ursprungliga universat helt glömt? Nej, vi var många fans som inte lät honom glömma det. Så fick vi då The Prefect, senare omdöpt till Aurora Rising. Här får vi möta inspektör Dreyfuss, som verkar i det band av rymdstationer som ligger i omloppsbana kring planeten Yellowstone. Det här är en slags prequel till hans första trilogi. Här kallas samlingen av rymdstationer för The Glitterband, vilket i senare romaner ha förvandlats till The Rustbelt. Dreyfuss arbetar inom en organisation som kallas Panoply, ett slags interpol för de självständiga rymdstationerna. Här skall han lösa ett fall med ett angrepp på en av rymdstationerna, men det är inte så enkelt som det först verkar. En före detta mänsklig intelligens kallad Aurora har något med saken att göra.

Efter ett antal andra projekt kände Reynolds att det var något med Dreyfuss som drog honom tillbaka, och vi fick Elysium Fire, där Dreyfuss hade både mord och revolution att hantera. Kan Aurora vara inblandad?

Nu har vi så ännu en gång möjlighet att stifta bekantskap med den gode inspektören. I Machine Vendetta får han möta, inte bara sin gamle fiende, utan även sitt dåliga samvete. När hans förra fall blev lite för personligt, lämnade han över det till sin kollega Ingvar Tench. När hon nu hittas död, blir allt genast personligt igen. Boken släpps den 18/1-24

-Glenn Petersen

Aktör: 
Reynolds


Kommentarer

Prenumerera på våra nyhetsbrev