Rymdskepp

Nästa avsnitt av vår podcast ska innehålla ett samtal om rymdskepp och rymdresor. Jag förekommer det med en liten text som tipsar om bra böcker och filmer med rymdskeppstema.

Rymden har gjort comeback på vita duken med succéer som The Martian och Gravity. Jag såg precis i tidningen att The Force Awakens har slagit alla rekord på svensk bio. Plötsligt kan man prata med vem som helst på Konsum om tyngdlöshet, svarta hål och tidsdilation. Då kan man ju också sätta några andra kul rymdskeppsfilmer i händerna på dem, till exempel utmärkta Apollo 13, som fångar den där känslan av utsatthet på ett riktigt bra sätt. Och 2001, även om den kan vara lite långsam i berättartempot för nyfrälsta rymdentusiaster. För framtiden hoppas jag på Linda & Valentin-filmen, som har fått en stor budget, och förstås på en svensk lansering av Expanseserien, tv-serien baserad på James S A Coreys böcker om rymdskeppet Rocinante och dess brokiga besättning på äventyr i solsystemet.

Om rymdskeppen på film har varit designmässigt stilbildande är böckernas skepp något annat. Från början var de kanske oftare bara raka raketer eller varianter på första världskrigets små stridflygplan, men det dröjde inte länge förrän de blev egna personligheter.

Som svensk tänker man gärna på Harry Martinssons Aniara, som väl får sägas vara ett av de första riktiga månggenerationsskeppen, komplett med konstgjord intelligens i form av den engimatiska Miman. Problemen i kontakten mellan Miman och de mer begränsade mänskliga intellekten är något som sedan återkommer i olika varianter i många kommande romaner, ända fram till Banks kluriga Minds.

Poul Anderson lånade från Martinsson till sin klassiska rymdresa i romanen Tau Zero från 1970. Där heter skeppet Leonora Christine. Hon var tänkt att göra en resa med 50 personers besättning till en avlägsen stjärna, men ett motorfel gör att resan blir väldigt mycket längre än någon tänkt sig. Det ger Anderson tillfälle att fundera kring tidsdilationens mysterium – ett ämne som ofta undviks i rymd-sf eftersom det är så besvärligt att hantera berättartekniskt. 

Ett skojigt rymdskepp från senaste året är berättaren i Kim Stanley Robinsons roman Aurora. Det är ett månggenerationsskepp som befinner sig sex generationer från jorden och nu närmar sig månen som ska koloniseras. Problemen har varit många under resan och skeppets AI kommer att ställas inför stora utmaningar för att hjälpa sina mänskliga skyddslingar att överleva.

Ann Leckies serie om skeppet Justice of Thoren är på en gång nyskapande och klassisk. Huvudpersonen Breq är en människa som bär inom sig de sista resterna av AI:n Justice of Thoren från ett nu förstört krigsskepp. Berättelsen om en AI som skurits ner och förvandlats till en ”vanlig” människa är sympatisk och välgjord.

I Hannu Rajaniemis storslagna space opera om The Quantum Thief spelar det i allra hösta grad medvetna rymdskeppet Perhonen en huvudroll.

Över lag har skeppen i senare science fiction gått från att vara fordon till att bli självständiga personer, eller personer som binds samman med en mer eller mänsklig besättning till något helt nytt. I Alex Lambs Roboteer är huvudpersonen en kraftigt cyberförstärkt människa som kopplar upp sig mot avancerade system ombord på sitt skepp – och under bokens gång förvandlas han till något annat än ”bara” en människa. Det är en riktigt bra rymdskeppsbok som snart får en fortsättning i Nemesis.

Gunilla