Space opera
Vi har bra pris på space opera från ett antal förlag under och efter påsken. Genren har rötter i 30-talets pulphistorier, men har muterat många gånger genom åren. På 50- och 60-talet var de flesta författarna amerikanska män. På 70-talet dök kvinnliga författare som C J Cherryh och Joan Vinge upp. Från och med 80-talet försköts fokus från USA till Storbritannien, och framför allt till Skottland, där genren fick nytt liv genom ett antal författare där många hade naturvetenskaplig bakgrund. Vet du inte var du ska börja läsa? Jag har satt ihop en lista över några av de största författarna från 80-talet och framåt, inte i viktighets- eller bokstavsordning utan ungefärligen utifrån när de började bidra till genren. För att hålla nere antalet har jag valt bort all renodlad militär-sf, som utgör en egen underavdelning inom space operan. Om du börjar med Iain Banks och arbetar dig fram till Ann Leckie har du en spännande resa framför dig.
Iain Banks
Banks skrev både science fiction och nutidsromaner under hela sin karriär. Hans space opera utspelar sig med något undantag i ”The Culture”. Det är en hedonistisk och anarkistiskt socialistisk galaxomspännande civilisation där allt upptänkligt materiellt överflöd finns tillgängligt. Alla kan leva för evigt. Komplexa AI:ar sköter väldiga skepp och rymdstäder, och försöker hindra att intelligent liv kommer till skada. Andra civilisationer ser ibland på Kulturen som en diktatur, där biologiska och människolika livsformer är föga mer än omhuldade husdjur åt AI-intelligenserna. Första Cultureboken heter Consider Phlebas och kom ut 1987. Den sista blev The Hydrogen Sonata från 2012. Banks gick bort 2013. För den som söker en fristående space opera rekommenderas The Algebraist, en barock historia om en civilisation i atmosfären till en gasjätte.
Paul McAuley
Debuten Four Hundred Billion Stars vann Philip K Dick Award när den kom 1988 och The Confluence Trilogy från 90-talet är storslagen space opera med en artefaktvärld i centrum. Serien som börjar med The Quiet War från 2008 utspelar sig i solsystemet, i en framtid när en konservativ centralmakt nära jorden har råkat i konflikt med postmänskliga grupperingar runt jätteplaneterna längre ut i systemet. Det är ett tema som har utvecklats av flera författare på 2000-talet, men McAuley gör det på ett väldigt bra sätt.
Jack McDevitt
I The Engines of God från 1994 etablerade McDevitt ett universum översållat med artefakter efter nu utdöda civilisationer. Han presenterade huvudpersonen Priscilla Hutchins, en rymdpilot i en framtid som är mer ”vardaglig” än vad man är van vid i modern space opera. Här finns inga avancerade konstgjorda intelligenser och tekniken kan i allra högsta grad vara rymdfararnas värsta fiende. Det är gott om olyckor orsakade av en olycklig slump eller onödigt slarv i McDevitts böcker, något som ger en trevligt realistisk känsla. Han har också skrivit en serie rymddeckare, Alex Benedict-böckerna.
Ken MacLeod
MacLeod tillhör samma grupp av skotska sf-författare som Iain Banks. Hans böcker har ofta en politisk och ideologisk underströmning, han har varit politiskt aktiv som trotskist. Debuten The Star Fraction från 1995 beskriver ett Europa sönderfallet i krigande mikrostater. Det låter kanske inte som space opera, men den följdes av The Stone Canal, The Cassini Division och The Sky Road, som sträckte ut handlingen flera hundra år in i framtiden och ut i rymden. Hans Engines of Light-trilogi är riktigt vildsint space opera, och i år ska han komma med en ny serie med maskinintelligenser i huvudrollerna.
Peter F Hamilton
Stora böcker med omfattande persongalleri är Hamiltons signum. The Reality Dysfunction från 1996 är storslagen imperie-sf från en värld där de döda kommer tillbaka, och början på en tung trilogi. I början av 2000-talet skapade Hamilton en ny värld, som tar avspark på jorden där rejuveneringsdroger har skapat en nästan odödlig oligarkisk överklass. Där utspelar sig Pandora’s Star, om en himlakropp ingen borde ha besökt, och Void-trilogin, som är sant storslagen med ett mysterium i Vintergatans mitt som huvudpunkt i handlingen.
Alastair Reynolds
Reynolds arbetade för Europeiska rymdstyrelsen innan han blev heltidsförfattare 2004 och har haft stor betydelse för 2000-talets space opera. Hans Amarantin-serie kretsar kring förmänskliga artefakter och är space opera med drag av thriller och detektivroman. Senare romaner har ofta varit fristående, till exempel utmärkta House of Suns om en klonfamilj som dras in i en mordgåta. På 2010-talet kom serien Poseidon’s Children, där rymdkolonisation och elefanter spelar en stor roll.
Neal Asher
Asher har skapat ett fascinerande universum med sina böcker om ”The Polity”, ett AI-styrt imperium sammanbundet av maskhålsportar. Det är klart influerat av Culture-böckerna, men där Banks framtid är en socialistiskt färgad dröm är Ashers betydligt kallare och mer diktatorisk. Asher är (eller har i alla fall varit) libertarian, och det färgar särskilt de tidiga böckerna politiskt. Han är bra på roliga personer och hejdlösa idéer. De senare böckerna är mer komplexa än de första, men ska man begripa vad som pågår måste man nog ändå läsa serien om agent Cormac, som börjar med Gridlinked.
Richard Morgan
Morgan har ägnat 2010-talet åt fantasyserien A Land Fit For Heroes, men han slog igenom som space opera-författare. Altered Carbon från 2002 är en noirdeckare från ett framtida jorden, men den följs av Broken Angels och Woken Furies, som var renodlad space opera. Morgan var tidig ute med att låta sina huvudpersoner byta kroppar vanemässigt, sedan deras minnen lagrats i ”stacks”.
Hannu Rajaniemi
Den enda på listan med ett annat modersmål än engelska är fysikern Rajaniemi, som började skriva space opera efter att ha umgåtts med de skotska sf-författarna i Edinburgh. The Quantum Thief med två uppföljare handlar om tjuven Jean le Flambeur i en postmänsklig framtid. Det hela utspelar sig i solsystemet, men ett solsystem som har förvandlats nästan till oigenkännlighet av den tekniska utvecklingen. Rajaniemi lanserar en mängd ”nyord” för olika företeelser som gör läsningen lite prövande i början, men uthålliga läsare belönas och trilogin avslutas magnifikt i The Causal Angel.
James S A Corey
Ingen har väl undgått att Expanseserien har blivit tv-serie. Författaren är en pseudonym för de amerikanska författarna Daniel Abraham och Ty Franck och serien börjar med Leviathan Wakes. Scenen påminner om den Paul McAuley använde i sin Quiet War-serie: i de yttre delarna av solsystemet finns upproriska ”belters” (rymdprospektörer) som inte har mycket till övers för centralmakten. Vi får följa besättningen på det lilla rymdskeppet Rocinante, med kapten James Holden i spetsen, när biovapen och artefakter av förmänskligt ursprung sprider kaos i solsystemet. Väldigt underhållande!
Rachel Bach
Bachs Paradoxserie tangerar gränsen mot militär-sf, eftersom huvudpersonen är ex-militär, men ju längre berättelsen går desto mindre militärt och mer cthulhu-skräckigt blir det. Liksom i Coreys Expanse-serie får vi följa med på ett litet rymdskepp, The Glorious Fool, som dras in i allt mer märkliga skeenden kopplade till spöklika varelser som från en annan dimension.
Ann Leckie
Ann Leckies Imperial Radch-serie om skeppet Justice of Thoren är på en gång nyskapande och klassisk. Huvudpersonen Breq är en människa som bär inom sig de sista resterna av AI:n Justice of Thoren från ett nu förstört krigsskepp. Berättelsen om en AI som skurits ner och förvandlats till en ”vanlig” människa är sympatisk och välgjord.
Gunilla
