The Shepherd's Crown blir vår sista längre resa till Discworld, värld och en spegel av världar. I denna posthumt publicerade roman möter vi gamla vänner i Lancres skogar och kalkheden The Chalk, och tar farväl av en av de mest älskade.
Tiffany Aching har växt i sin roll som häxan på heden. Hon jobbar hårt med att ta hand om folk, fä och själva landet. Men hon får känningar om att något dåligt nalkas. Detsamma känner Nac Mac Feegles kelda, den visa kvinnan som styr de handshöga, blåtatuerade vildingarba. Dessa rymlingar från älvalandet är Tiffanys trogna förbundna och hon vet att ta deras varningarna på allvar.
Samtidigt, uppe i Lancre, har en häxa börjat städa ut sitt hus en sista gång, för häxor (liksom katter) kan se Döden, och vet att hälsa honom som en gammal vän.
Men alla som dör lämnar ett tomrum efter sig, och vissa förluster ekar längre än andra; bortom stenringar och tidens gång, väntar älvorna, lika grymma och kalla i sin skönhet som alltid. Medan Discworld utvecklats, med klacks (telegrafer), ökande jämlikhet mellan olika arter, vare sig de är troll, dvärgar, odöda eller goblins, så vill älvorna bara leka samma lekar igen, och Tiffany känner att hon måste ta på sig de tyngsta av alla skor för att försöka stoppa dem.
Det är svårt att beskriva en bok som avslutar en så lång och spretig serie som Discworld. Men det är också svårt att beskriva en bok som sätter punkt för en livstids läsupplevelse. En bok författaren inte riktigt hann skriva klart och som förlaget, på gott och ont valde att inte gå in och ändra i. Jag saknar på många sidor en finess i språket som jag är van att läsa; jag saknar förklaring på olika saker, både små detaljer (den där geten, alltså...) och stora frågor som påverkar bokens hela tema. Jag saknar att kunna glömma världen när jag läser, för så många saker känns som ett eko av Pratchetts egen bortgång. Men jag ångrar aldrig att jag plockade upp boken och slutet är vackrare än jag hade vågats hoppas.
Så även om den är långt ifrån den bästa, eller mest polerade Discworld-romanen, är jag glad att vi fick den här boken. Likadant säger Neil Gaiman, när han berättar att hans vän inte hann skriva slutet precis som han ville (Obs! Stora spoilers!). Bokens skelett är starkt. Kanske passar det på något vis att en roman som i så mycket handlar om död och fortsättning, inte riktigt är klar? Terry Pratchett var, trots alla sina magiska ord, varken häxa eller trollkarl och kände sig enligt alla uppgifter inte redo att gå vidare. Han skrev så länge han kunde, och dikterade efter det, och The Shepherd's Crown är ett värdigt farväl som inte fruktar framtiden vad den än må innehålla.
