De levande döda

Publicerad: Onsdag, 4 november 2020, Skribent: Lisa Lind

De levande döda är andra delen i Mauerfall, som utspelar sig i samma värld som rollspelet KULT. KULT är ett ockult skräckrollspel från 90-talet, inspirerat av bl.a. Hellraiser och subkultur. Behöver du då ha spelat KULT för att förstå eller uppskatta böckerna? Nej, verkligen inte. De Levande Döda står sig bra på egna ben, precis som den tidigare boken i serien.

Terminsslutet på konstutbildningen blev inte som någon hade tänkt sig, någonting fruktansvärt hände men ingen av eleverna kan riktigt minnas det längre. Julia och Tamara vet att någonting är fel och att det har påverkat dem sedan dess. Julia hör ständigt Clives röst, mannen som förtrollade dem, offrade tre av deras kursare och som nu talar till henne från helvetet. En dag dyker de tre dödade eleverna upp igen: Kim, Ernst och Chadi. De är förändrade av lidande och märker att ingen längre kommer ihåg dem, inte ens deras familjer. Det är som att verkligheten har förändrats för att radera ut hela deras existens. Trion tar kontakt med sina gamla kursare och försöker skapa nya liv till sig själva. Men de är inte ensamma med att fly från helvetet. 

Vi återser också den gamla generationens konstnärsmagiker, Renate och Moritz, liksom Amanda, Harlan och Svetlana som var huvudpersoner i förra boken. Nutiden blandas med återblickar till ett delat Berlin med ockulta sällskap och människosmuggling till väst. Det avslöjas mer om Clives förflutna och om Berlin bakom Illusionen.

De levande döda har intressanta teman och fängslande miljöer. Berlin är nästan som en egen huvudperson. Staden skildras kärleksfullt, och för den som har varit där är det stark igenkänning. Det handlar också mycket om konst, som kan användas som magi för att skriva om verkligheten. Det förekommer en del body horror och groteskerier, såsom väntat i KULT, men det riktiga obehaget tycker jag kommer från temat kring minnets opålitlighet.
I slutändan är det mycket lösa trådar och mysterier som återstår, rentav mer än i första boken, och jag ser fram emot nästa del.

För den som blir nyfiken på KULT efter att ha läst böckerna så kom det ut ett nytt rollspel för några år sedan och en av äventyrsböckerna till det, The Black Madonna, utspelar sig också i Berlin.

Lisa Lind

Alla som köper De levande döda i Stockholmsbutiken eller webshopen får sitt exemplar signerat. Alla exemplar av första boken, Döden är bara början, är också signerade.

Ett smakprov från början av boken:

Jag heter Kim Scholz. En och åttio lång. Sextiosex kilo. Född tredje mars tjugohundra. Bruna ögon. Kastanjebrunt hår. Tävlingsmänniska. Ska läsa ekonomi på universitetet. Tränar rodd och karate. Gillar att dansa. Har DJ:at tillsammans med Clara. Julias bästa vän. Vi gick i samma klass på Heinz-Berggruen-gymnasiet.

Kim öppnade ögonen mot mörkret. Luften smakade mögel och klibbade av instängd fukt. Minnet av en darrande hand dröjde kvar på höger axel. Ett samtal om Aleppo. Det finns graffiti i Aleppo. Människor riskerar livet för att spreja slagord på sönderbombade hus. VI KOMMER TILLBAKA. GAME OVER. Bilder av stridande, sörjande, döda. Bilderna finns kvar där. Det är viktigt att minnas.

Jag är naken. Hon satte sig upp. Grått ljus föll över trappsteg gjutna i betong under en halvöppen dörr uppflugen på väggen. En källare. Minnet (var det en dröm?) bleknade. Kroppen svävade över det skrovliga golvet. Utan att tänka gled hon upp på fötter.

Det gör inte ont. Hon strök med handen över magen och brösten. Huden var ojämn under fingertopparna, skorvig eller ärrad. Jag är drogad. Det är magic mushrooms eller syra. Nej, inte drogad. Lättad, euforisk över att stå på den svala betongen och inte känna smärta. Hon gick uppför trappan och ut i ljuset. Dörren öppnade sig mot en hall där tapeterna hängde i trasor och golvets linoleum böljade, uppbruten från fogarna i väggen. Ett gyllene sommarskymningsljus strilade in genom sönderslagna fönster.

Det finns en sol. Jag vill sitta i solen. Hon drog in den sommarvarma luften. Bakom ryggen hördes fotsteg och gnyende som från ett skadat djur. Två nakna kroppar steg upp ur källartrappans mörker – en lång och gänglig, den andra kort och senig.

”Akta tröskeln”, sa den mindre av kropparna, en ung man. Kim kunde först inte para ihop den grova rösten med det magra och skäggstubbiga ansiktet. Hon trevade i minnet och hittade ett namn. Chadi. Den odrägliga lilla killen från fru Polls konstkurs, han som ville bli arkitekt. Hade han ens skäggväxt? Han såg på henne som på en främling.

Kim harklade sig och försökte säga något. När hon lyckades lät rösten främmande, dov och hes: ”Det är jag. Kim Scholz.”


Kommentarer

Nyhetsbrev