Konferensen - blodig, relaterbar, ängslig och spännande

Publicerad: Tisdag, 20 april 2021, Skribent: Annie

Ironiskt nog var det en kollega som berättade om Strandbergs konferensen för mig. Vi stod och pratade om nya släpp när han plötsligt greppade tag om en stolsrygg, spärrade upp ögonen och sa “herregud, Strandberg kommer ju att släppa ny bok. Har du hört om den? Den låter heeelt sjuk. handlar om en konferens där folk bara dör.” 

Min första tanke var “du behöver verkligen jobba på dina pitchar” och min andra tanke var något i stil med “fast det är ju helt briljant?” Kollegan visade mig vad det skulle handla om, och jag kände för första gången i mitt liv (och kanske enda) att jag verkligen såg fram emot att läsa om en konferens för kommunalt anställda. 

I Strandbergs Konferensen möter vi en liten enhet på kommunen som åker på konferens för att förbereda sig inför det första spadtaget av kommunens nya, stora satsning. Men det nya projektet är kontroversiellt och har inte kommit utan problem. Det har skapat splittring, både internt och i den lilla kommunen. Så nu ska de få komma bort ett litet tag för att “teamworka”, och förbereda sig inför den stora dagen, lösa konflikter och “komma ut starkare än någonsin.” Det är såklart chefens idé. Men det blir snart tydligt att de inte är ensamma på den lilla konferensanläggningen. Någon smyger runt i skogarna utanför stugbyn och en efter en börjar de dö. 

Och de dör på såna sjuka sätt. Strandberg nämner i sin intervju med Babel att han har pratat med läkare för att få en bra bild om olika kroppsskador och det är inte svårt att föreställa sig det. Blodet är trovärdigt och dramatiskt och det är verkligen som att läsa en slasherfilm fast i svensk miljö. Och blodet i all ära, men det som gör det för mig är briljansen i dynamiken och karaktärerna.

Förutom den lilla detaljen att de flesta dör på olika skräckinjagande sätt så är det en sån pricksäker skildring av arbetsplatsdynamik. Vi väljer inte våra kollegor, men ändå har de en så stor inverkan på våra liv, på gott och ont. Man behöver inte ha varit på konferens för att känna igen konflikterna; de finns på alla arbetsplatser. Kaffemuggar och lunchrumsirritationer, ett dåligt formulerat mail eller en oskön kollega, allt påverkar oss in absurdum. Likaväl som att man nästan skulle kunna dö för kollegorna som man fungerar bra med.

Och karaktärerna är så trovärdiga. Det känns som att om jag skulle åka ut på vilken liten myndighet som helst så skulle jag kunna träffa på alla som befinner sig på konferensanläggningen; allt ifrån den trötta, lätt överviktiga burdusa mannen som egentligen bara räknar ner dagarna till pensionen, till den utbrända småbarnsmamman som vill ta sig tillbaka till ett fungerande liv, till den drivna sköna killen som egentligen tycker att han är lite för bra för det här lilla stället. Det är i de små detaljerna som det kommer fram; att vi får se beteenden som inte ens karaktärerna märker själva. Drivkrafterna och de urdåligt hanterade arbetsplatskonflikterna hamnar både i blixtbelysning och i stadigt växande ljus och man känner mer och mer för dem. Sen så dör de. Och det finns en märklig tillfredsställning i det.

Annie

Så långt lagret räcker är alla exemplar i Stockholmsbutiken och näthandeln signerade.

Läs en intervju med Mats om boken här.

 


Kommentarer

Nyhetsbrev