Av
Ayuko.
En ung man med skumt förflutet och tvaksam charm, letar upp en ung kvinna med förmågan att kommunicera med älvfolket. Mysterier, mord och magi i ett viktoriansk England som börjar något tamt, men har potential att växa.
Det är svårt att som ung, ensamstående kvinna slå sig fram som läkare i 1800-talets England. Såklart blir det inte lättare om man specialiserar sig på älv-åkommor och ens mänskliga grannar tror att man är häxa eller galenpanna. Men den välvillige Lydia ger inte upp, och hoppas på att folk en dag ska ta hennes nedärvda förmågor på allvar. Frågan är om hon inte börjar ångra sig när ryktet om henne sprids, och hon helt plötsligt kastas in i det ena kidnappningsdramat efter det andra.
Kul att veta:
The Earl and the Fairy är baserad på pågående light novel-serien Hakushaku to Yōsei, skriven sedan 2004 av Mizue Tani och illustrerad av Ayuko (egentligen Asako Takaboshi).
I skrivande stund uppgår serien till bland annat 26 light novels, ett PS2 spel, en tolv avsnitt lång anime från 2008, och denna manga på hittills fyra volymer, som trycks i
The Margaret och följer originalseriens händelseförlopp men är tänkt att läsas helt fristående.
Omdöme:
Jag har en förkärlek för älvfolk, folksagor och kostymdramer. Jag hade därför hoppats på att Earl and Fairy skulle inkorporera dessa element, och att de magiska varelser Lydia ser och de sagor som hennes suspekte bekantskap Edgar säger sig härstamma från, skulle blandas med stora klänningar i ett dimmigt London. Det är en klichée, jag vet. Men jag har en förkärlek för sådana också, de är många gånger underhållande.
Det blev inte riktigt som jag tänkt mig, men ingen skada skedd där. Lydia är på alla vis en dam, men är varken vek eller våpig, något som jag uppskattar. Första volymen introducerar en del karaktärer, men för att behålla mystiken blir det inte mer än nedslag i historien för de flesta personers del. Ibland fungerar det bra, i det här fallet mindre så. Jag får inget grepp om Edgar, hans tjänstefolk eller de utpekade skurkarna. Vart är vi på väg, och varför? Lydia ställer sig ofta frågan, men det känns inte positivt att jag som läsare också ständigt undrar.
Annars är Earl and Fairy en sött tecknad manga, inte utan mörker. Det gömmer sig hemligheter bakom alla fasader, och det känns som att det är en aspekt av berättelsen som kan spelas ut med goda resultat.
Rekommenderas för dem som tyckte om miljöerna och manéren i Emma och Shirley, älv-inslagen i Fearie’s Landing, eller blandningen av fantasy och (för oss läsare) den mer dåtida stämningen i
Spice & Wolf.
