Durarara är en berättelse som är svår att kategorisera, men för tankarna till New Weird. Animen blandar element från skräck, stadsfantasy, psykologisk thriller och sci-fi i en märklig smältdegel av japansk popkultur, mystik och body horror. Serien följer ett flertal karaktärer, men viktigast är miljön där serien utspelar sig, stadskärnan Ikebukuro i Tokyo, en plats där vad som helst kan hända.
Mikado har just flyttat till Ikebukuro i Tokyo och drömmer om att få uppleva allt han har läst på nätet om denna spännande stadsdel. Framförallt är han nyfiken på det legendariska gänget Dollars, som alla känner till, men ingen egentligen tycks veta någonting om. Redan under första dagen i staden stöter han på en urban legend, den mystiska, svartklädda motorcykelföraren som ofta ses åka genom stan i halsbrytande tempo. Serien följer Mikados utforskande av denna märkvärdiga stadsdel, där stalkers, avhuggna huvuden, galna vetenskapsmän och mordiska psykopater bara är förnamnet på allt man bör akta sig för.
Kul att veta
Durarara bygger på populära ungdomsböcker med illustrationer, så kallade light novels, som utöver animen även har inspirerat en tecknad manga. Böckerna skrivs av Ryohgo Narita, som även författade
Baccano.
Animen är 25 avsnitt lång och sändes först på TV i Japan 2010. Takahiro Omori som regisserade animen hade tidigare även regisserat
Baccano och är väl införstådd med Naritas berättarstil.
Omdöme
Jag kastade mig över Durarara så fort jag hörde att serien utspelade sig i Ikebukuro, som bara råkar vara en av mina absoluta favoritplatser på jorden. Jag var redo att stå ut med vad som helst för att få återuppleva stämningen i staden, men till min glada överraskning hade serien mer att bjuda på än intressanta stadsskildringar. Durarara, eller DRRR som serien också brukar kallas, målar upp en mörk och farlig men samtidigt oerhört levande stad full av märkvärdigheter och udda figurer, vars livsöden flätas samman i en klaustrofobisk berättelse som bara blir bättre och bättre ju längre in i animen man kommer. Det gäller för tittaren att hålla tungan rätt i mun redan under början av serien, för även till synes små och obetydliga detaljer visar sig ofta vara avgörande längre in i serien.
Det har alltid varit lite svårt att kategorisera den här sortens berättelser för folk som inte är nära bekanta med anime och manga, men det närmaste jag kan komma är att dra paralleller till Weird Fiction och New Weird. DRRR och många andra japanska light novels följer nämligen en liknande tanke om genreöverskridande där skräck, fantasy, sci-fi, popkultur och andra ingredienser blandas friskt. I DRRR möter vi extravaganta psykopater, mytologiska väsen som huvudlösa ryttare, gymnasieelever med hemligheter, onda andar, folk med oförklarliga superkrafter, yakuza, mangafanatiker, galna vetenskapsmän och värstingar med ett hjärta av guld. Berättelsen rör sig över hela spektrumet från övernaturlig stadsfantasy till märklig kroppsskräck med inslag av både humor och gore. Stämningen i serien gör whiplashvändningar från skolkomedi till psykologisk thriller och frossar gärna i svart humor som får skrattet att fastna i halsen. Det är som sagt svårt att kategorisera Durarara, men det är å andra sidan lite av dess magnetiska charm!
Utöver den märkvärdiga berättelsen har Durarara en snygg design, som känns modern och dynamisk. Färgerna är varma och attraktiva, men i kontrast med de mörka ytorna i serien förstärker de den krypande känslan av obehag och mystk som genomsyrar många scener, framförallt i stadsmiljöerna nattetid. Figurerna i serien har alla väl genomtänkta och unika utseenden. Det är lätt att hålla isär dem, trots det relativt stora karaktärsgalleriet. Rösterna i den japanska dubbningen är i sin tur väl valda och passar för respektive roll. Som grädde på moset har animen ett mycket snyggt musik- och ljudarbete.
Det här är en av mest engagerande animeserierna jag har sett på senaste år och den är varmt rekommenderad till alla som vill se anime som skiljer sig från mängden! Vill man se eller läsa liknande berättelser rekommenderar jag
Boogiepop av Kouhei Kadono, som skapade den nuvarande trenden med light novels i Japan och påminner om Durarara i ton och miljöer. Tyvärr är både animen och romanerna svåra att få tag i nu för tiden.
Lite lättare är det att hitta animen
Baccano, som bygger på en serie light novels av samma författare som Durarara och bör kunna uppskattas även den.
Kino’s resa är en annan anime med bakgrund som light novels, som är lite mer filosofisk och långsam än Durarara, men som jag ändå tror kan uppskattas. Slutligen rekommenderar jag med varm hand
Lain Serial Experiment, en lite äldre animeserie som jag tror att Durarara-fans kan uppskatta på grund av den liknande känslan i ton och de bleka stadsmiljöerna, även om serien är mer allvarlig och saknar Durararas mörka humor.
