Vi har provspelat Mio - Brädspelet

Publicerad: Måndag, 22 november 2021, Skribent: David

Nu har jag spelat Mio - Brädspelet och kan avlägga rapport. Jag spelade det med min son på åtta år. På asken står det att spelet är från nio år, men eftersom jag är en van brädspelare och sonen likaså gav vi det en chans ändå. Och är glada att vi gjorde det.

Spelarnas mål är att få Mio över brädet och till Riddar Kato där slutstriden står. Ingen spelar Mio själv, utan spelar hans vänner och medhjälpare. Någon kan spela hästen Miramis, en annan kanske Mios pappa Kungen eller Jum-Jum, och så vidare. De har alla sina olika fördelar. Miramis kan använda en av sina aktiveringar för att få Mio att gå ett extra steg under rundan för att ta ett tydligt exempel. De olika figurerna verkar vid en första genomspelning vara ungefär likvärdiga, så spelet blir inte mycket enklare eller svårare beroende på vilka av dem spelarna använder sig av. På vägen kommer Mio till olika vägskäl, varpå spelarna får prata igenom vilken väg som tycks bäst. Den lite enklare och snabbare vägen eller den farligare som ändå kan ge större utdelning i form av gåvor som gör ett senare moment av äventyret lite lättare? Sist kommer Mio till fängelsehålan och sedan till slutstriden med Riddar Kato, där det gäller att ha hushållit lite med de olika skydd spelarna plockat på sig under äventyret för att ha något kvar till att försvara sig mot Katos attacker.

Jag gillade spelet. Det var tillräckligt enkelt för att jag skulle kunna spela igenom det på ungefär en timme trots att det var första gången vi spelade det, och tillräckligt enkelt för att åttaåringen skulle förtså momenten efter att vi stapplat fram de första stegen aningen i blindo. Ett problem med många samarbetsspel är att den spelaren som kan det bäst lätt kan spela spelet själv och bestämma vad de övriga spelarna bör göra. Så kan det såklart även bli här, men jag känner att valen vi ställs inför är så tydliga att det är enkelt att prata om dem. Ska vi ta den eller den vägen? En spejare har upptäckt oss, hur skyddar vi oss bäst? Är det värt att försöka få tag på svärdet trots att det betyder en ganska lång omväg? Och så vidare. Jag hade roligt när jag och sonen pratade oss igenom spelbrädets olika prövningar.

Spelets svårighetsgrad var ingenting halsbrytande. Vi klarade det med viss marginal vid första genomspelningen. Men det var ändå spännande, för det såg ut att kunna gå åt fanders vid några tillfällen. Det finns dessutom regler för lite olika svårighetsgrader i regelboken. En enklare och två svårare, så det är inget problem att hitta en nivå spm passar spelsällskapet.

Inspirationen till spelet verkar komma från det tjugo år gamla Sagan om Ringen-brädspelet av Reiner Knizia, men jag tycker att det här är en bra uppgradering av det och ingen efterapning. Det känns dessutom som om Eloso har lyckats ännu bättre än Knizia med att förankra temat i spelmomenten. Jag är inte säker på att det är ett spel jag drar fram när jag har mina vänner över på en spelkväll, men om jag ska spela med barn är det jättekul och rekommenderas.

Vad tyckte då åttaåringen? Jo, han tyckte också om det. Han hälsar att spelet var lagom svårt, och att speltiden var perfekt; precis när han började tycka det drog ut på tiden kom vi till slutstriden som ändrar spelupplevelsen och får en att behålla fokus, och spelet tog slut strax efter. Vi hade läst Mio, min Mio några månader innan av en slump, så han hade berättelsen i färskt minne vilket säkert hjälpte till.

/David


Kommentarer

Prenumerera på våra nyhetsbrev