”Kriget hade utkämpats och vunnits av fjärrpiloter – män och kvinnor i kontrollrum långt borta från slagfälten, där obemannade drönare stred mot varandra i ett sju år långt strategispel. Den federala arméns piloter hade levt ett gott liv, i nybyggda villaförorter där de kunde välja mellan trettio sorters frukostflingor på väg hem från jobbet. Man hyllade tekniken och hur den förskonat oss från meningslös blodspillan.
Sidoskadorna var av två slag. De civilia som olyckligtvis hamnat i korselden, och så de federala piloternas barn som, i en eftergift till den militära krigsteknologins gudom, alla föddes döda.”
Det är bakgrunden till Simon Stålenhags Passagen, en bok som är lika mycket sf-roman som konstbok. Varje uppslag består av en bild åtföljd av ett kort textavsnitt. Upplägget känns igen från Simons tidigare böcker, Ur Varselklotet och Flodskörden, men här är inte scenen ett alternativt Sverige, utan ett USA där ett förhärjande krig rasade under 90-talet.
Första bilden visar Mojaveöknen, ett förgiftat ödelandskap där skelett med hjälmar formade som kantiga fågelhuvuden ligger halvt dolda av dammet. Hjälmarna är av märket Sentre Stimulus TLE, utvecklade med samma virtualiseringsteknik som användes under kriget. Nu är bärarna döda. Men två varelser rör sig i landskapet, en ung kvinna och en liten robot. De släpar på en gul kajak och vi förstår att de är på väg mot havet. Vid kropparna efter ett medelålders par hittar de en bil som gör att de kan lämna öknen bakom sig.
Det är början på en resa genom ett USA där människor ligger döda eller döende med hjälmarna fast över huvudet, och där väldiga robotar sticker upp landskapet, monument över konsumtionssamhällets och krigets vansinne. Huvudpersonen, flickan med kajaken, minns sin barndom och tiden före kriget medan hon iakttar sönderfallet runt sig.
Passagen är mörkare än Simons två första böcker. Landskapen har inte den råggula och grangröna färgskalan vi vande oss vid i Ur Varselklotet och Flodskörden. De är ökengula i de första bilderna och glider mot grått och blått när flickan och roboten lämnar Mojave bakom sig och kör upp i bergen. Men kompositionerna är bekanta, med öde landskap punkterade av färgglada robotar, blekt upplysta kyltorn eller sönderskjutna krigsmaskiner. Berättelsen är också otäckare och mer personlig. Vi lär känna Michelle, som flickan heter, och börjar under berättelsens gång ana vad som har hänt hennes älskade bror och vart hon är på väg. Mer ska inte avslöjas här.
Jag gillar verkligen Passagen. Det är en fin berättelse om syskonkärlek invävd i en nådlös bild av civilisationens undergång. Rekommenderas varmt!
Gunilla
