House of Suns

Publicerad: Torsdag, 1 maj 2008, Skribent: Gunilla Jonsson
I ett väldigt, labyrintiskt hus bor en mycket ensam liten flicka. Hennes enda vän är en några år äldre pojke som ibland kommer för att leka. Barnens familjer hör till de mäktigaste i solsystemet. Flickans familj arbetar med genetik, pojkens med robotar. Båda har skapat stora förmögenheter i de krig som har skakat mänskligheten. Flickan kommer att ha ett bestående inflytande på den mänskliga civilisationen. I vuxen ålder låter hon klona sig. Tusen kopior, både män och kvinnor, skapas. De kommer att tillbringa miljoner år med att resa genom Vintergatan, samtidigt som mänskligheten sprider sig till nya solsystem.

Eftersom författaren heter Alastair Reynolds tvingas de tusen klonsyskonen resa med en hastighet under ljusets. Reynolds hör nämligen till det fåtal bland sf-författarna som inte lockats att bryta ljusvallen (i alla fall inte i tidigare böcker...) Mesta tiden tillbringar klonerna i stasis. Vart tvåtusende år träffas alla för att jämföra anteckningar och sammanföra information som har samlats in. De är bara en av många linjer, eller grupper med kloner, som lever av att samla och sälja information.

Vi får bekanta oss med två kloner, Campion och Purslane, som kommer för sent till det 32:a mötet. Campions slarv (han är en riktig slacker-klon) har försenat dem och gjort att de har med sig en gyllene robot, en medlem av maskinintelligensernas civilisation, som gäst till mötet. Framme vid mötesplatsen tar de emot en varningssignal. Något har gått väldigt fel. Hela klonförsamlingen har råkat in i ett bakhåll och majoriteten av klonerna har strukit med.

Därifrån utvecklar sig handlingen till något som kan liknas vid en deckare. Vem låg bakom överfallet? Och varför? Finns det en förrädare bland de överlevande klonerna och deras gäster? Anklagelser kastas åt olika håll och fångar som antas ligga bakom överfallet utsätts för fruktansvärd tortyr. Det står snart klart att klonsyskonen är allt annat än identiska vad gäller moral och personlighet.

Reynolds har alltid varit begåvad när det gäller att berätta om vad som händer det mänskliga medvetandet när det åldras bortom det naturliga, eller expanderas på konstgjord väg. Hans pestdrabbade skeppskapten i Revelation Space-serien och de superförstärkta conjoiners glömmer man inte i första taget. Här handlar förstås mycket om att leva ett långt liv. Klonerna är miljoner år gamla, men ryms fortfarande i en någorlunda normal mänsklig kropp. De har tvingats glömma det mesta för att fortfarande fungera som mänskliga medvetanden. De kontrasteras mot maskinintelligenser och medvetanden som har levt oupphörligen (utan att ligga i stasis) i mer än en miljon år och utvecklats till något helt omänskligt.

I sina tidigaste böcker, Revelation Space med fortsättning, korsklippte Reynolds friskt mellan olika perspektiv på klassiskt bästsäljarmanér. Med de senare böckerna, från Pushing Ice och framåt, har något hänt med hans berättande. Det är lite lurigare uppbyggt, med mer eftertanke i korsklippningarna och ett rakare, snyggare språk. Jag tycker definitivt att House of Suns är hans mest välskrivna roman hittills.

Jaha, säger du kanske. Men stilistiken är faktiskt inte det viktigaste i en sf-roman. Det är annat som räknas. Har den Sense of Wonder? Har den väldiga artefakter och kosmiska hemligheter? Jag kan tryggt svara ja på båda frågorna. Sense of Wonder-fenomenet i House of Suns är av Arthur C Clarkeska proportioner. Orsaken till att fenomenet existerar är fenomenalt storslagen. Och slutet har en riktigt fin känsla av den lilla människan i den stora, obegripliga rymden.

Bra gjort, Alastair!



Kommentarer

Vill du skriva en kommentar? I så fall måste du logga in.