Hannu Rajaniemi flyttade till Skottland och hamnade i lag med de space opera-skrivande skottarna i Edinburgh. Resultatet blev trilogin om kvanttjuven Jean le Flambeur och hans äventyr i en avlägsen framtid där tekniken närmade sig magisk nivå och solsystemet var helt omstöpt. Där såg vi att Hannu hade en stor förtjusning för sagor. Särskilt den andra boken i trilogin, The Fractal Prince, var sagomässig. I novellsamlingen Invisible Planets är sagotemat ännu tydligare. Här finns en klar förtjusning för finska folksagor , med sjöfruar och finska gudar som ansätter berättelsernas huvudpersoner.
Samlingen är ganska spretig, men inte på ett dåligt sätt. Här finns allt från rena folksagoberättelser till space opera om AI-medvetanden i en avlägsen framtid.
En tråd som kan skönjas är det tanken på en singularitet som drar bort huvuddelen av mänskligheten från vårt djuriska arv och in i en postmänsklig framtid. Berättarna är ibland postmänniskor: en föräldralös flicka som långt från jorden finner tröst hos vänner med rötterna både i sagans värld och den postmänskliga framtiden, eller två ”upplyfta” djur som tänker rädda sin husse. Ibland handlar det om dem som lämnades kvar: en enstöring som lever med en björn utanför brandväggen runt vad som en gång var Helsingfors, eller en ung man som klarade sig helskinnad genom en första ”kvantpest” och får veta att han nu är far till något långt bortom det ursprungsmänskliga.
En annan linje i några av berättelser är relationen mellan fäder och söner. Som man kan tänka sig utifrån det postmänskliga temat handlar det ofta om fäder som blivit kvar i det urmänskliga och söner som går vidare in i framtiden. I en historia är det fadern som har gått vidare före sin son, men då in i en bortommänsklighet som hämtat sin form från sagans värld snarare än från en teknologisk framtid.
En riktigt udda historia är ”Snow White is Dead”, som skrevs som en slags soloäventyr där en grupp läsare försågs med eeg-mätare under läsningen och en algoritm användes för att avgöra vilken handlingsutveckling som föredrogs av flest på ett omedvetet plan. Det är den ”mest populära” versionen som finns publicerad här.
I slutet av samlingen finns en samling miniberättelser, eller uppslag till berättelser, i twitterformat (140 tecken eller mindre). De förstärker känslan av gediget idébaserade noveller, som vi förväntar oss i en sf-samling. Samtidigt är Invisible Planets förmodligen lättare än romanerna att ta till sig för en publik som inte är så hemma i space opera-världen. Den brokiga blandningen gör samlingen lätt att återvända till också om den har blivit liggande ett tag – ett bra sommarläs!
Gunilla
