“En bild säger mer än tusen ord”, sägs det. Det är svårt att härleda exakt vart uttrycket kommer ifrån. Det finns spekulationer som att ordspråket är en variant av något som den kinesiska filosofen Confucius sade, som sedan bröts ner av språkliga och kulturella översättningar. Det finns även källor som säger att uttrycket har använts av både Da Vinci, Napoleon Bonaparte och Ibsen. (Självklart med vissa variationer, men med samma kärna). Och uttrycket stämmer väl mycket väl. Nog för att jag, och alla andra på den här bokhandeln, älskar ord men ibland kan de största känslorna väckas av en välgjord bild. De ger möjlighet till egna reflektioner och analyser, öppnar för att läsa in sina egna erfarenheter och känslor i något. Det subjektiva ger öppningar för en universiell förståelse.
Jag minns fortfarande när jag kom över Shaun Tans verk för första gången. Ankomsten var en del av kurslistan när jag läste litteraturvetenskap och jag var så förvirrad. Varför skulle vi prata om en bok som inte hade ord? Men än idag är det en av mina starkaste läsupplevelser. Det var under 2015 och den skildrar immigranters upplevelse av att komma till ett nytt land, kluvenheten över att höra till en plats och sen behöva tillhöra något annat. Det finns inte ett enda ord i den boken, men det var en av de mest intensiva diskussionerna som vi hade under den tiden. Vår lilla klass med unga, pretentiösa, svartklädda litteraturvetare som hellre satt tysta snarare än att säga något “fel” kunde inte hålla tyst och läraren var tvungen att hejda oss när lektionen hade dragit 20 minuter över tiden. En annan gång gjorde jag även misstaget att bläddra i Tans bok Dog, som handlar om hundar, under en långsam arbetsdag och behövde gömma mig på toaletten ett litet tag för att torka mina tårar.
Förutom att vara en mästare på dunkla och sublima färgsättningar så är Tan även en fantastisk poet. I hans Tales from the inner city (som nu har kommit i nyutgåva) är det fokus på djuren och dess inre liv, som används för att kommentera och belysa mänskligt beteende. Med berättelsen om björnarna som påpekar hur människor hanterar pengar med samma klumpiga, klolösa tassar som vi hanterar rättvisa, och liknande kortberättelser kommenterar han vårt materialistiska besatthet och hur vi har tappat kontakten med djur och den naturliga världen.
Han är såklart inte ensam med att väcka fantasin och tankarna med sina illustrationer. Simon Stålenhag som har gjort internationell succé och där hans Tales from the loop även har dramatiserats väcker snarare en vilja att berätta själv, med hans retro-futuristiska konst som utgångspunkt. De dystopiska, tidvis absurda motiven skapar ofta frågan “vad har hänt här” eller “vem är det här” och som öppnar för att man själv får skapa bakgrunden.
Och att förhålla sig till bilder och visuell komposition, snarare än verbal komposition, öppnar även för att utforska den fysiska formen av verken. Chris Ware är kanske mest känd för Jimmy Corrigan: the smartest kid on Earth, men för oss som jobbar med uppsättning är han mest känd som “den där som gör sådana enorma böcker som är helt omöjliga att sätta upp på ett snyggt sätt.” Man reagerar ofta på böckernas märkliga form, men när man bläddrar i dem förstår att allt med det är medvetet. Allt är noga utplanerat och har en tanke. Han kombinerar sina seriestrippar i retrostil med pytteliten text för att sätta tempot i läsningen och hans verk är verkligen inte något som man bara slänger i sig. Eller, det skulle inte gå att göra något hastigt med dem överhuvudtaget, hans mest biografiska verk, Monograph, är helt enkelt enorm.
Så det går inte att underskatta det visuella. Det är väl det som är det vackra med böcker i alla dess former egentligen ; vissa låter oss skapa en egen scen, där orden är rekvisitan. Andra ger oss scenen i bild och låter oss skapa berättelsen själva. Det finns trots allt en anledning till att uttrycket “en bild säger mer än tusen ord” är såpass välanvänt som det är.
