Ren Daiyan är bara femton år när han blir ombedd att hoppa in som fjärde man när en kejserlig tjänsteman behöver eskort till en grannby. Sin ringa ålder till trots är han en duktig bågskytt – ja, mer än duktig. När sällskapet blir överfallet av stråtrövare fäller han på egen hand sju man innan någon annan hunnit lyfta ett finger. I ett slag har Daiyans liv förändrats. Han lämnar sin gamla tillvaro bakom sig, tar sin båge och går rakt ut i skogen. Han blir själv stråtrövare, och inom några år är han ledare för ett stort band, en Robin Hood-liknande gestalt av halvt legendariska mått. Men Daiyan har större ambitioner. Han vet i sitt innersta att han är ödesbestämd för en stor uppgift: att återta de fjorton förlorade provinser som hans hemland Kitai tvingats ge upp.
Lin Shan är enda barnet till en hovman utan ämbete, en excentriker som sett till att utbilda sin älskade dotter som om hon vore en pojke. Det är unikt vid denna tid, då kvinnors ställning är lägre än någonsin. Men Shan är ytterst intelligent, en begåvad poet och en driven kalligraf, och det betyder mycket vid Kitais hov, där kejsaren är mer intresserad av skönhet och konst än av rikets väl och ve. Han får upp ögonen för Shan, som blir en av hans favoriter. Men det kejserliga hovet är en farlig plats, där den skoningslösa maktkampen mellan olika fraktioner kan leda till landsförvisning och död.
De kommer båda att spela viktiga roller i Kitais historia. Daiyan växer upp till en genial fältherre, precis den man Kitai behöver för att återvinna sin forna storhet. Men han har mycket att kämpa mot, inte minst de många motståndarna vid hovet. Shan kommer att bli Kitais enda betydande kvinnliga poet – inte illa i ett land där poesi ingår i utbildningen för alla statstjänstemän, och där kvinnor är jämställda med boskap. Från sin position vid hovet har hon också möjligheter att påverka maktkampen på ett sätt som normalt är omöjligt för någon av hennes kön.
Kejsardömet Kitai stötte vi första gången på i Kays mästerliga Under Heaven från 2010. Nu har det gått 400 år och allt är annorlunda. Den gamla dynastin är störtad. Av det en gång lysande riket återstår bara spillror. Hästburna barbarer från stäpperna i norr har erövrat stora delar av Kitai och utkräver tunga tributer av kejsaren. Den praktfulla gamla huvudstaden är skövlad. Sidenvägen, den viktiga handelsleden till väst, kontrolleras av fiender. Armén är i uruselt skick och leds av politiskt tillsatta oduglingar. Och i norr har en obskyr barbarstam som ingen hört talas om plötsligt börjat göra sig gällande på oroväckande vis.
Kay sticker inte under en stol med att Kitai är inspirerat av det gamla Kina. Där handlingen i den förra romanen var baserad på den sena Tang-dynastins omvälvningar utspelar sig den nya under Kays version av 1100-talets Song-dynasti. Båda epoker är kulturella blomstringstider då mycket klassisk poesi skrivs. De är också måttlöst våldsamma epoker då interna stridigheter och yttre fiender hotar att förgöra riket.
River of Stars är helt fristående från Under Heaven och går utmärkt att läsa separat. Ändå skulle jag varmt rekommendera att man börjar med Under Heaven. Kitais förfall framstår desto tydligare i kontrast med den äldre epokens makalösa glans, och mycket av den vanmakt som riket nu befinner sig i är en direkt följd av händelserna i den tidigare romanen. Kretsen runt kejsaren har skäl att misstro en stark militärmakt, och skäl att misstro starka kvinnor. Det visar på ett av Kays ständiga stora teman – hur historien påverkar nuet, på gott och ont, och hur våra handlingar och val i dag kan få oväntade följder mycket långt fram i tiden.
Kays stora styrka som författare är hans förmåga att skildra kulturer som är väsensskilda från vår egen – mer främmande än de flesta rena fantasyvärldar, med en skönhet och en brutalitet som kan ta andan ur läsaren – och att göra personer präglade av dessa kulturer till levande människor som vi kan känna för och identifiera oss med. Om Ren Daiyan kanske förblir en arketypisk hjälte snarare än en fullt gestaltad individ så är Lin Shan å andra sidan en av Kays mest övertygande personer, en extraordinär kvinnogestalt som jag sent ska glömma.
Som vanligt hos Kay skiftar perspektivet från det intima till det episka; än tar han oss tätt inpå personerna, än intar han krönikörens roll och berättar hur händelserna vi följt kommer att uppfattas av eftervärlden. Han är en mästerlig berättare som behärskar alla register. Jag vet få författare som tar läsaren i ett sådant järngrepp och vägrar att släppa taget förrän man kommer ut på sista sidan – rörd, omtumlad och en smula skakad.
