Kan man börja läsa en författare med dennes sprillans nya föregångare till en bokserie på tio böcker? Jag gjorde ett försök, och det visade sig fungera alldeles utmärkt!
I dessa tider är ”fantasy som inte är fantasy” på tapeten i och med George R.R. Martins böcker och TV-serie, och jag vill direkt säga att Forge of Darkness definitivt är fantasy. Samtidigt är den inte som någon annan fantasy jag har läst. Paradoxalt? Låt mig försöka förklara.
Historien börjar med att introducera en mängd personer spridda över en värld som man endast får se genom dessa personers ögon på ett helt realistiskt sätt. Vilket då förstås innebär att saker som dessa personer tycker är självklara inte förklaras. Inte ett spår av de traditionella utläggningarna syns till. Hur magi, politik, samhälle och så vidare fungerar får man utröna själv! Som till exempel att inga inblandade verkar vara människor...
Alla dessa personer (av olika ras, ställning och ålder) har sedan olika världsåskådningar och mål, vilka ofta är på direkt kollisionskurs med varandra. Till sist är allt insvept i en känsla av annalkande fara, som om själva världen balanserar på en klippavsats och det bara är en fråga om när allt ska tippa över. Vad innebär det att Mörkrets Moder nu tillbringar all sin tid helt insvept i mörker? Vad är det egentligen som har kommit från det frätande Vitr där inget kan leva och som långsamt äter upp själva landet? Kommer någon av de inbandade, eller ens deras raser, överleva? Vilka är Förnekarna, och vad betyder det att de håller på att försvinna tillsammans med skogen de gömmer sig i?
Att ingen av dessa frågor har ett säkert eller ens ett skönjbart svar gör Forge of Darkness till en av de mest spännande böcker jag läst.
Till sist vill jag bara nämna tre saker som gjorde mig personligen glad; kvinnor som är soldater utan att de för den sakens skull ska vara speciella på något sätt, existensen av samkönade förhållanden (om än i bakgrunden) som inte heller verkar vara något anmärkningsvärt, och icke-mänskliga raser som beskrivs lika fullödigt som människor trots att de är omänskliga på ett oskönt sätt och inte överjordiskt vackra alver på det traditionella fantasymanéret.
Nu är jag bara spänd på fortsättningen! Kanske läge att påbörja huvudserien?
Och huvudserien är förstås, om någon skulle ha missat det, Eriksons storverk The Malazan Book of the Fallen i tio delar.
