Tecknade serie-toppen

Norwegian Wood (film)

Publicerad: Torsdag, 6 september 2012, Skribent: Nahal Ghanbari, Betyg: 3
Triangeldrama och vackra miljöer i filmatisering av Murakamis bok med samma namn. Regissören fångar pricksäkra ögonblick av ångest och ensamhet, men lyckas inte ge karaktärena det utrymme och de möjligheter som krävs för att nå publiken och fylla berättelsen.

Sent 60-tal ser ett Japan som likt stora delar av världen färgas av studentdemonstrationer och popmusik. Men för Watanabe är det hela bakgrundsljud till hans eget behov av förändring och saknaden efter sin bäste vän. Han flyttar till Tokyo för att börja sitt nya liv och sina universitetsstudier, men hans vägar korsar tidigt med den vackra men djupt deprimerade Naokos. Medan han dras djupare in en ångestfylld kärleksrelation som han inte riktigt kan påverka, möter han den egensinniga Midori och attraheras ohjälpligt till hennes livslust.

Kul att veta:
Romanen Norwegian Wood (1987) var boken som satte Haruki Murakami på den internationella kartan och berörde en generation japanska ungdomar med sin skildring av sexualitet och sorgehantering. Tran Anh Hungs filmatisering tävlade om Guldlejonet på Venedigs internationella filmfestival 2010.
Titeln är tagen från The Beatles låt "Norwegian Wood (This Bird Has Flown)" från 1965.

Omdöme:
Norwegian Wood är en vacker historia som inte riktigt tycks få plats i sitt filmformat. Med det sagt menas inte att filmen inte lyckas stå på egna ben, för det gör den. Tran Anh Hung har försökt komprimera en väldigt rik bok till en spelfilm som ändå förmedlar ett vitt känslospann, och som tydligt porträtterar den katastrofala spiral av förvirring och olycka som konstant sveper med Naoko och Watanabe. De korthuggna dialogerna är stundom helt perfekta, och bland birollerna glänser exempelvis Tetsuji Tamayama som spelar det sofistikerade aset Nagasawa.

Men hela tiden gnager filmens förenkling i ens medvetande. Alltför ofta snuddar man bara vid underliggande problem, och de blir som tidigare nämnt, bara bakgrundsljud. Studentrevolterna skymtar förbi, karaktärernas hemmaliv och bakgrund nämns i förbifarten, mest för att det känns som att de bör vara där även om det egentligen inte finns tid för dem.
Kanske är det bara en känsla utan grund, jag har trots allt inte läst boken. Vad som egentligen drog mig till filmen var att jag tyckt om det jag hittills läst av författaren bakom, och det faktum att Norwegian Wood är en av mina favoritlåtar med Beatles. Jag hade därför även en idé om att 60tals musiken, och den inverkan den hade på sin tids ungdom, skulle vara ett tydligare inslag i filmen, men även där nådde det inte ända fram.

Som starkast är filmen i de stunder då Watanabe lämnar Tokyo. Ute i skogen med Naoko, eller ute på de snöiga fälten, är det snarare tystnaden som är mest expressiv. De stilla stunder som är lugnet före stormen, är gripande och äkta. Det finns helt enkelt inget att säga, utan bara försöken till andas och överleva, vilket går rätt genom rutan.

Kommentarer

Prenumerera på våra nyhetsbrev