Tecknade serie-toppen

LUPIN 3rd: The Secret of Mamo (anime)

Publicerad: Fredag, 10 februari 2012, Skribent: Nahal Ghanbari, Betyg: 3
Den första filmen om mästertjuven Lupin den tredje och hans gäng är underhållande och fartfylld, med allt som hör kultklassikern Lupins spännande liv till även om den med över 30 år på nacken inte kan undgå att kännas daterad.

I sann Lupin-anda börjar filmen med att den franske tjuven och hans vänner stjäl en artefakt att sälja i en affärsuppgörelse ordnad av den sluga Fujiko Mine. Men som alltid vänder gängets femme fatal kappan efter vinden, sätter dit Lupin och drar med bytet. Vad som sedan följer är biljakter, explosioner, en superintelligent skurk och ytterst enveten japansk polis, samt hämningslös förstörelse, såklart.

Kul att veta:
The Secret of Mamo hade 1978 premiär under namnet Rupan Sansei, alltså Lupin den tredje, kort och gott. Baserad på den tecknade serien av Monkey Punch, blev det den första filmen av hittills fem, samt föregångare till de 23 populära OVA-avsnitten, som varit en effektiv del av den över 40 år långa Lupin-franchisens överlevnad.

Omdöme:
Trots att jag inte är en hängiven följare av Lupins äventyr, är det något med hans krassa verklighetssyn och moraliska tveksamhet som jag alltid tyckt varit rätt charmigt. Han är smart, han är knäpp, och han har alltid samma svagheter: damer, gärna kurviga damer, helst av allt Fujiko (vars namn bokstavligen betyder "Fujibergets höjder"), till följeslagarna Jigen och Goemons stora förtret. Ofta leder det till bråk trion emellan, men det är alltid intressant att se hur de gravitera tillbaka till samma utgångspunkt. I Secret of Mamo får vi ta del av grunden till vad som alltid kommer vara kärnan av Lupin: stöldgods, trassliga relationer, mycket våld av det icke blodiga slaget (men likväl måste det dö en drös människor i alla hus som raseras och gator som sprängs), underliga ondingar, och den katt och råtta-lek som definierar Lupin och Zenigatas förhållande.
Jag saknar att Fujiko inte får vara mer hårdför; i den här filmen är hon oftast damen i nöd eller ett halvnaket objekt. Däremot avslöjas mycket av hennes och Lupins samhörighet, Lupins karaktär och Zenigatas person, vilket jag gillade skarp. Man tycker nästan synd om den sistnämnde, vars familjeliv och sinnesfrid flugit ut genom fönstret på grund av hans besatthet.

Allt detta mot en fond av en galen "mästerhjärnas" plan att bli ny Gud, och hans högteknologiska (1978 var idén gränsande science fiction) plan att klona världens genier, bland dem allt från Konfucius till Hitler, vilket säger tillräckligt om hans skeva världsuppfattning, och skapa ny världsordning. Det är tur att en klåfingrad, kjoltygsjagande skurk är den enda som tycks kunna rädda världen från undergång. Vi är i goda (om än något för nyfikna) händer.

Kommentarer

Prenumerera på våra nyhetsbrev