En, i sedvanlig Ghibli-anda, snygg film full på detaljer i ljud och bild som fångar tittaren från första ögonblick. Trots mycket potential rusar dock handlingen förbi en, och innan man vet ordet av är det över, utan att man hunnit involveras i karaktärernas öden eller äventyret.
Den lilla Arrietty är en Lånare, del av ett småfolk som bor i hus bland människorna, och lånar det som inte kommer saknas. Trots mammans neurotiska oro är Arrietty äventyrslysten och modig, och vill inget hellre än ut i huset bland det stora folket, eller kanske ut i världen för att upptäcka fler Lånare? Hennes nyfikenhet får slutligen katastrofala konsekvenser, när en ung människopojke besöker huset hon bor i på sommarsemester, och deras tabubelagda vänskap drar till sig andras uppmärksamhet.
Kul att veta:
Lånaren Arrietty (Kari-gurashi no Arietti) är baserad på Mary Nortons barnbok The Borrowers från 1952.
Filmen regisserades av Hiromasa Yonebayashi (Studio Ghiblis hittills yngsta regissör), manus är skrivet av Hayao Miyazaki, och franska Cécile Corbel har skrivit filmmusiken.
Arrietty hade premiär i 2010, och vann sedan Japanese Academy Prize i kategorin årets animerade film.
Omdöme:
Som många andra Ghiblifilmer, är Arrietty ett äventyr sprunget ur en ung flickas styrka, och hennes mod att stå upp mot vad omgivningen anser vara rätt eller troligt. Fantasi och vardagsskildringar blandas utmärkt, och Nortons bok tycks som gjord för en Ghibli-adaption.
Inte oväntat är också filmen väldigt vackert tecknad, men inte på grund av några storslagna miljöskildringar, utan för det otrolig arbetet som lagts ner i de små detaljerna. Skuggorna i lampskenet, ljudet av vatten som droppar i bakgrunden, insekters rörelser och de mörka vrårnas hemligheter i husets väggar. Jag var helt såld när det gällde bildspråket.
Tyvärr föll det något för min del när det kom till berättelsen själv. Arrietty och Shōs vänskap hinner knappt ta vid, utan det är snarare endast deras möte som leder till alla efterföljande händelser. Fastän man som tittare inser vilken effekt det har på båda parters liv, känns allt väldigt genomhastat, och mycket mer tid går åt till att krypa genom väggar och ligga i gräset än att faktiskt ge en djupare inblick i någon av karaktärerna. Det är snarare små kommentarer här och där som över huvud taget erbjuder tittaren någon vetskap om Lånarna och deras historia över huvud taget, vilket jag tycker är otroligt synd. När nästan en och en halv timma gått, kändes det på flera plan som att filmen just tagit vid, inte att den närmade sig slutet.
Trots detta är Lånaren Arrietty stämningsfull, och även då man verkat ha bråttom hela filmen igenom, så är den klart värd att se och passar tittare av alla åldrar.
