Tredje Bleachfilmen inkluderar alla familjära element från tidigare, men med en mer genomtänkt handling som integreras bättre i seriens bakgrund och koncept än sina föregångare. Bra, genretypisk action där nästan varenda kotte från Gotei 13 vinkar förbi vid något tillfälle, vilket säkert passar de mest inbitna fansen utmärkt. Snäppet mer lyckat än franchisens tidigare långfilmer, men ändå en svag trea.
(Som alltid när en Bleach-film recenseras, vill jag påpeka att dessa riktar sig till dem som sett eller läst en del Bleach, sedan tidigare bekantat sig med persongalleriet och det faktum att protagonisten Ichigo kan se dödas själar, är vikarierande dödsgud tack vare en viss Kuchiki Rukia, och tillbringar stora delar av sin tid med att bekämpa Hollows – illvilliga själar som frodas på andra döda).
Kaos bryter ut i Soul Society när den redan excentriske forskaren och kaptenen för 12e divisionen tycks förlora all verklighetsuppfattning och går bärsärk. Samtidigt inser en allt mer förtvivlad Ichigo att Rukia inte bara försvunnit, utan att ingen tycks minnas hennes existens över huvudtaget. I den rådande tumulten måste han inte bara hitta vad som länkar incidenterna samman, men också slåss för sitt liv mot dem han försöker rädda.
Kul att veta:
Bleach: Fade to Black, Kimi no Na o Yobu, är den tredje Bleach-långfilmen av hittills fyra. Den hade premiär i hemlandet redan december 2008, men släpptes inte på engelskspråkig DVD förrän senhösten 2011.
Filmen regisserades liksom all tidigare anime och film i serien av Noriyuki Abe på Studio Pierrot, och starttemat är av rockbandet
Porno Graffitti, som tidigare gjort intron för bland annat GTO och Full Metal Alchemist.
Omdöme:
Det lär inte undgå någon som slänger ett öga på recensionsidan, att jag sedan många år tillbaka är ett invigt Bleach-fan. Och trots att jag inte längre lika hängivet läser eller ser på serien (den är ju så lång...), så har jag fortfarande en mycket positiv uppfattning av Tite Kubos rika persongalleri, hans humor och den actiondrivna handlingen. Bleach var för mig en lyckad kombination av allt jag letade efter i en standard shounen-serie.
Med det sagt, så är det alltså folk som jag som är målgruppen för Bleach-filmerna. Och visst är det en stunds tidsfördriv. Fade to Black är snyggare tecknad än
Diamond Dust Rebellion, och trots att dess antagonister inte är något att hurra över så bidrar deras historia till att en del andra figurer får ytterligare kött på benen, på ett vis som Memories of Nobody inte lyckades med. Actionsekvenserna är underhållande, på det där utspårade och bisarra sättet som jag förväntar mig; pampiga och utdragna men inte tråkiga.
Vad jag däremot fått nog av är behovet att blidka fansen i absurdum. Visst är filmen till för just dem, och självklart är det därför bäst att lägga alla korten på bordet och återvinna de populära faktorerna. Men, det finns inget som helst syfte med att vareviga figur som någonsin deltagit i animen ska få lite tid i rampljuset – vissa dyker upp vid de mest onödiga tillfällen bara för att säga hej! Sant att Bleach är känt för sitt karaktärsregister, men det innebär inte att tittarna inte skulle uppskatta att få veta mer om enskilda individer istället för att delta i ännu en substanslös överblick.
På samma vis har jag tröttnat på att Soul Society (som ständigt tycks stå "inför sin värsta katastrof någonsin"), inte lär sig tillräckligt av sina misstag för att sluta anklaga varandra hej vilt för förräderi så snart någon vill tänka lite själv. Dess befälhavare är över hundra år gamla, det är inte möjligt att man är så dum så länge, lagar och regler i all ära. I Fade to Black tycks den poletten äntligen börja släntra nedåt (det är för drastiskt att kalla det falla), så lagom till nästa film, Hell Chapter, kanske vi äntligen kommer någon vart åtminstone på den fronten.
