Sedan 1987 och fram till 2012 ritade Iain M Banks om kartan för vad space opera kan vara. Med en hälsosam dos inspiration från Larry Niven, Ursula LeGuin och M John Harrison byggde han under över trettio år upp ett helt universum med samhällen och politiska system som testar gränserna för våra föreställningar om hur universum kan byggas upp. I en snygg ny upplaga där ryggarna tillsammans blir till en sammanhållen bild att pryda bokhyllan med. [...] Läs mer
Quicksilver
Publicerad: Onsdag, 1 oktober 2003, Skribent: Gunilla Jonsson
Daniel Waterhouse drömmer om en matematiskt beräkningsbar verklighet, en värld där all kunskap kan beskrivas i siffertermer. Han samlar på kort, där varje kort är numrerat och rymmer en del av världens vetande. Naturligtvis hittar han inte fram till någon kunskapens ekvation, men försöken förkroppsligar ändå födseln av en värld där vetenskapen är kung och Gud är, om inte död så åtminstone irrelevant.
Waterhouse slits från sina monadiska mödor av Enoch Root, alkemist och vandrande jude som läsarna första gången stötte på i Stephensons Cryptonomicon. Root ber Daniel att resa till Europa och medla i en tvist mellan Newton och Leibniz (kortfantasten råkar vara god vän med de båda matematikerna). I London, en pesthärjad stad hemsökt av religiösa fanatiker, fördjupar sig Daniel i studier kring naturlagarnas beskaffenhet och umgås med hot-shots från Royal Society.
Samtidigt (eller snarare senare, för hennes berättelse börjar först drygt 300 sidor in i romanen) räddas engelska Eliza ur ett turkiskt harem (och från en säker död) av soldaten och vagabonden Jack Shaftoe. Paret krånglar sig fram genom ett Europa som skakas av religiösa, politiska och vetenskapliga förändringar. Så småningom korsas deras väg av Daniel Waterhouse och de två berättelserna - vetenskapsmannens och uppkomlingarnas - vävs samman.
Quicksilver är första delen i en planerad trilogi som tar sin början på 1660-talet och enligt uppgift ska sträcka sig genom Isaac Newtons liv. Vi bjuds på drösvis med anekdoter, diskussioner om tidens religiösa och politiska tvistefrågor och förstås en beskrivning av den moderna vetenskapens födelse ur alkemi och vidskepelse. Allt berättat med gott humör och milt sjuk humor.
Det märks av Stephenson har gjort sitt hemarbete. Här finns gott om skojiga iakttagelser och betraktelser kring intrigspelet i 1600-talets Europa. Språket är rappt och modernt. Om man jämför med två andra historiska romaner med "genre-anknytning" liknar den snarare Umberto Ecos Baudolino än Thomas Pynchons Mason och Dixon. Enda invändningen är kanske längden. Ibland kunde Stephenson ha sållat friskare. Men det är en marginalanteckning.