I science fiction-litteraturen finns det en berättartradition som ibland kallas "Efter katastrofen-romaner". I sådana berättelser har vår civilisation på ett eller annat sätt gått under och återgått till stenåldersnivå, där kvardröjande rester av teknik och kultur är allt som minner om det som en gång var och nu är ouppnåeligt.
Apokalyptiska undergångsvisioner speglar förstås författarens samtid och rädslor. I "Världarnas krig" av HG Wells för drygt hundra år sedan höll hela vår civilisation på att stryka med när ondsinta utomjordingar från planeten Mars invaderade engelska landsbygden och spred sig som en farsot ända till London. När vår civilisation trots allt verkade rätt säker från angrepp från kosmos, uppfann vi i stället atombomben och därmed ett utmärkt sätt att förstöra inte bara civilisationen utan hela planeten. Nevil Shutes "På stranden" är än i dag mycket läsvärd bok på temat, liksom, förstås, Mad Max-filmerna eller varför inte dataspelet Fallout.
På sextio- och sjuttiotalet dog mänskligheten ut på grund av miljöförstöring (som i Brian Aldiss utomordentliga "Hothouse"), eller på grund av virus som i TV-serien "Survivors". I dag är är hotet genmanipulation, och ingen har lyckats gestalta det så kusligt och övertygande som Margaret Atwodd i "Oryx och Crake".
Eller, det är kanske inte genmanipulationen i sig som är det stora hotet i romanen, utan den ojämlika värld med rika enklaver i ett hav av fattigdom som förvandlar huvudpersonen Snowmans mamma till en terrorist och hans barndomsvän Crake till något ännu mycket värre. Undergången är nämligen, i Atwoods version, en enda dåres verk. Drömmen om en renare, vackrare värld med oskuldsfulla, "naturliga" människor driver Crake till att utnyttja sina finansiella resurser och medicinska kunskaper för att iscensätta Den Stora Katastrofen. Som en Hitler utan behov av vare sig Gestapo eller SS-män förverkligar han sin vision av en värld etniskt rensad från homo sapiens sapiens.
Kvar i ruinerna efter civilisationen finns Snowman, vittne till förödelsen och mentor åt de genmanipulerade "naturbarn" som har lämnats kvar för att befolka den förödda världen.
Romanens udd riktas inte så mycket mot gentekniken i sig, som mot de renhetsideal som driver Crake att skapa en "bättre" mänsklighet. Här finns också en nick åt många sf-romaner som i utopistisk anda beskriver en "transhumansk" mänsklighet, förbättrad av naniter, genteknik, aliens eller vad det vara månde. Hos Atwood är och förblir de genmodifierade "naturbarnen" ädla men obegripliga vildar bortom både läsarens och berättarens fattningsförmåga. Berättelsen utgår istället från den vanliga, smutsiga och förmodligen döende människan Snowman som sörjer sina döda och försöker begripa hur det kunde gå som det gick.
En fantastiskt bra efter-katastrofen-roman som väl kan mäta sig med Atwoods mest kända sf-roman Tjänarinnans berättelse.
