I första delen av den här berättelsen Ilium, fick vi följa de tre huvudtrådarna i handlingen mer eller mindre parallellt. Nu börjar trådarna sakta knytas samman och därmed även de olika delarna av den komplexa handlingen. En viktig del är den grekiska belägringen av Troja, vilken vid Iliums slut hade avvikit från Homeros på ett avgörande sätt. Den från de döda återuppväckte professorn i klassisk litteratur, Thomas Hockenberry, har på olika sätt lyckats vrida utvecklingen åt ett helt nytt håll, både för människor och gudar. De grekiska gudarna bor naturligtvis på Olympen, men i det här fallet visar det sig att Olympen är berget Olympus Mons på Mars, som nu är terraformat. Det är kopplat till en forntida jord, där slaget om Troja pågår, via ett hål i rumtiden. Detta och många andra manipulationer av den fysiska verklighetens grundläggande natur, har skapat instabiliteter som kan hota hela vårt universum. För att undersöka vad som pågår har en expedition från en robotcivilisation, som lever i omloppsbana kring Jupiter, sänts till Mars. Robotarna Orphu och Mahnmut, vars största intressen är Proust och Shakespeare, har nu upptäckt att källan till störningarna kommer från Jorden och inte alls Mars, som det först verkade.
På Jorden lever en spillra av männskliheten kvar. De är att likna vid HG Wells Eloi, som lever ett så överbeskyddat liv att de har förlorat det mesta av sina kunskaper och förmågor. Detta började förändras när en av dem, Harman, lärde sig själv att läsa och mödosamt började skaffa sig ny kunskap. Harmans och hans vänners bildningsresa omkullkastar ganska snabbt den händelselösa tillvaro med ständiga fester och cocktailprat som rått på Jorden i 1400 år. De mystiska varelser kallade Voynix som tidigare tjänstvilligt har servat människorna, blir nu ett hot mot människlighetens överlevnad. I takt med att de lär sig nya ting om sin värld, upptäcker Harman, Ada och Daeman att de inte är direkt några ”ursprungliga” människor, utan att det finns en hel del inbyggda förmågor i dem, vilka de snart kommer att få stor nytta av, om de skall överleva attackerna från Voynixarna och andra entiteter som har egna planer för Jordens framtid.
Simmons har i sina två böcker Ilium och Olympos skapat ett epos av enorm komplexitet och bredd. Trots handlingens intrikata vindlingar, känner man sig aldrig bortkommen. Det är bara när man tittar tillbaka och skall försöka förklara vad som hänt, som man upptäcker hur lurigt Simmons har virkar ihop alla delarna av berättelsen. Simmons har plockar friskt blad de olika sf-teman som finns, t.ex. space opera, planetary romance, alternativhistoria, lovecraftiansk skräck och vävt ihop dem till en litterär fantasi. Det hela utmynnar i en allegori över mänsklighetens historia där prelitterära greker och trojaner ställs mot postlitterära människor i spillrorna av teknologiska underverk. Man läser den som ett spännande äventyr och får en grundläggande kurs i litteraturvetenskap och något att tänka på på köpet. De här två böckerna kommer länge att framstå som något av den litterära sf:ens höjdpunkter.
