Det är tio år sedan
Oryx and Crake, första boken i Margaret Atwoods trilogi om civilisationens undergång, kom ut. Vi presenterades för den megalomaniske Crake (eller Glenn, som han egentligen hette), som bestämde sig för att mörda hela mänskligheten med hjälp av ett supervirus. Det lyckades han nästan med. Kvar blev vännen Jimmy och en ny underart av människa, blåhudade ”crakianer”, som Crake och en grupp kidnappade biotekniker designat för att efterträda homo sapiens sapiens.
Atwood har själv sagt att hon fascinerats av idén om en värld efter mänskligheten. Vad händer när naturen tar över igen? Det är tankar som drev Crake till massmord, och som utgör romanens grundfundament. Det är en kusligt levande postapokalyptisk värld Jimmy vandrar igenom.
Uppföljaren The Year of the Flood kom ut sex år senare. Den utspelas parallellt med Jimmys återblickar till livet före pandemin. I centrum står Toby, biodlare i den miljömedvetna sekten Guds trädgårdsmästare. Genom hennes ögon får vi lära känna sektens ledare Adam One, som kämpar för att rädda vad som räddas kan av jordens växt- och djurliv i en allt mer förödd värld kontrollerad av rovgiriga storbolag. Vi följa Toby när hon isolerarar sig och lyckas överleva Crakes pandemi. Vi inser att mänskligheten kanske inte är fullt så utrotad som Crake hade avsett. Här och där har överlevande väntat ut viruset och klarat sig.
The Year of the Flood handlar mycket om sociala orättvisor och hänsynslöst resursutnyttjande i spåren efter klimatförändringar som ritar om världens kustlinjer och orsakar livsmedelskriser. Det är mindre en idéroman och mer en berättelse om hur utsatta människor dras till en sekt.
När vi nu kommer fram till tredje och (troligen) sista boken möter vi Toby igen. Hon är ute för att rädda en vän undan två psykotiska våldtäktsmän och råkar av en slump springa på Jimmy och den grupp crakianer som har samlats runt honom. Jimmy får en allvarlig skada i foten. Crakianerna inser att de behöver hjälp för att han ska bli frisk och följer med Toby tillbaka till en liten gård där några överlevande människor har samlats. Där finns medlemmar ur sekten Guds trädgårdsmästare och biotekniker som arbetade tillsammans med Crake.
Medan Jimmy ligger sjuk får Toby ta över hans arbetsuppgift – att berätta sagor om världens uppkomst för crakianerna. Det är inte det lättaste. Jimmy har fabulerat vilt i ett försök att vara de blida crakianerna till lags. Han har gjort Crake till en god skapargud och Crakes flickvän Oryx har förvandlats till en modergudinna med domvärjo över alla djur. Toby lämnar Oryx och Crake därhän, och berättar istället historien om Zeb, den informella ledaren för det det lilla samhället av överlevande. Zeb är bror till sektledaren Adam One och visar sig liksom denne ha spelat en roll i Crakes apokalyptiska planer. Vi får höra honom berätta sin historia för Toby, som sedan återberättar den (i mycket omarbetad form) som en fabel för crakianerna.
Så kommer MaddAddam till stor del att bli en roman om berättande. Hela romanen är något av en fabel, med talande grisar och psykotiska banditer som hämtade ur Mad Max. Zebs kaotiska levnadsberättelse ställs mot crakianernas behov av sagor och legender. Som läsare får jag tillfälle att fundera kring varför patriarkerna så självklart blir berättelsens mittpunkt. Varför handlar de tre böckerna om Crake, Adam och Zeb? Varför blir de lite större, lite mer heroiska eller diaboliska, än de andra romangestalterna? Det är en av flera funderingar kring berättandet som väcks av texten. Och precis som i en riktig saga ges vi ett slut som är lite sorgligt, men ändå blickar framåt.
Livet går vidare.
