När människan först kom till Arieka fann man vänligt sinnade invånare som såg ut som en korsning mellan hästar och insekter. De hade två munnar och talade ett språk som bestod av två ljud som uttalades samtidigt. Människan hade med sig sinnrika maskiner som utan större svårighet kunde analysera språket, förstå det, syntetisera det och spela upp det för ariekerna. Till sin häpnad fann man dock att ariekerna ingenting förstod, trots att maskinerna härmade deras röster perfekt.
Det tog många långa år innan man listade ut hur ariekernas språk fungerade och ännu längre innan man lyckades kommunicera med dem. För att de ska uppfatta någon mening i vad som sägs måste det finnas ett medvetande bakom orden. Ett, inte två -- om två personer talar samtidigt blir ariekerna bara förvirrade. Men med hjälp av kloning och inopererad kommunikationsteknik har man fått fram mänskliga par som är så väl synkroniserade att ariekerna uppfattare deras medvetanden som ett och förstår vad de säger. De kallas ambassadörer.
Men ariekernas språk är märkligare ändå. Det kan inte säga någonting som inte är. Ariekerna är oförmögna att tala om saker som inte existerar, och de är ur stånd att ljuga. Språk och värld är ett. När de fick kontakt med människan blev de förbryllade och fascinerade av vårt sätt att använda språket. Att ljuga, eller rättare sagt att försöka ljuga, har blivit en sport för somliga av dem -- en extremsport. Det är näst intill helt omöjligt. En annan sak de lärde sig av människan var att tala i liknelser. För att kunna göra detta måste liknelsen dock ha ägt rum i verkligheten. Vår huvudperson Avice blev som barn ombedd att bli en ariekisk liknelse -- en motsvarighet till, säg, räven med rönnbären. Hon är Flickan som åt vad hon blev given. Det var inte en helt behaglig upplevelse, men det gjorde henne till en smärre celebritet. Hon har fans, arieker som använder henne i sitt dagliga tal.
Men nu står Embassytown och hela Arieke inför omvälvande händelser. En ny ambassadör är på väg -- en ambassadör bestående av två vitt skilda personer som inte ens är släkt. Det är en omöjlighet. Och när ariekerna hör den nya ambassadören tala kommer deras värld att skakas i grunden. Från och med nu blir ingenting längre sig likt.
Efter ett antal medvetet orena genreblandningar -- bastarder av urban fantasy, steampunk, skräck, science ficion och kafkaesk mardröm -- har londonförfattaren China Miéville skrivit sin första genuina sf-roman. Man känner igen många av hans fascinationer från tidigare verk: staden som livsform och megaorganism; främmande kulturers möten och krockar och de nya legeringar som uppstår; kärleken till monster, till det groteska. Och, givetvis, kärleken till språket och intresset för hur det fungerar. Det här är kanske Miévilles mest utmanande roman. Den är inte alldeles lätt att läsa, men det innebär rakt inte att den är något torrt och dammigt tankeexperiment. Därtill är han en alldeles för driven berättare. Här finns gott om spänning och handfast handling. Här finns rentav en sorts utomjordisk zombieapokalyps (med en fin blinkning till George Romeros Living Dead-filmer).
Och kanske är det här i slutänden Miévilles mest trösterika roman. När jag säger att det är genuin sf talar jag inte bara om upplägget. I berättelsens slut har allt förändrats; den värld som Avice växte upp i är borta och kommer aldrig igen. Ariekerna har fallit liksom människan föll den där gången, i de gamla myterna. Men det finns en morgondag. Det vill säga: det finns ett äventyr.
