Black Man

Det är hundra år in i framtiden och världen har nått en ny balans efter 2000-talets uppslitande konflikter. Fast det finns en del bekymmer kvar, till exempel var man ska göra av de genetiskt modifierade soldater som inte längre behövs. De är kända som variant 13 och har försetts med alla de manliga egenskaper som började gå ur arvsmassan när människan blev civiliserad: de är extremt våldsamma, totalt hänsynslösa och utpräglade ensamvargar. I det allmänna medvetandet ses de som monster som måste hållas i kort koppel. Många har skickats till kolonin på Mars och de flesta övriga sitter för allas trevnad internerade i läger.

Fast inte riktigt alla. Carl Marsalis får gå fri så länge han sköter sitt jobb, att spåra upp och oskadliggöra variant 13-bröder på rymmen. Det gör honom sällsynt illa sedd: hatad och fruktad som missfoster av vanligt folk, hatad och föraktad som överlöpare av de sina. Nu ligger det visserligen i hans natur att bry sig föga om sin popularitet, men Carl är också en intelligent man med mer samvete än vad skräckbilden av variant 13 vill göra gällande, och han försöker så gott det går anpassa sig till moderna normer för mänsklig samlevnad.

Black Man börjar med att han summariskt slängs i fängelse utan rättegång, ironiskt nog för en helt osjälvisk handling. Hans arbetsgivare finner det inte politiskt lämpligt att försöka få honom frisläppt, så där får han sitta tills någon annan behöver hans tjänster: det mäktiga, övernationella organ som har hand om koloniseringen av Mars. En annan variant 13 har nämligen flytt tillbaka till jorden, och det i spektakulär stil. På vägen har han ätit upp sina nedsövda medpassagerare i brist på annan proviant, varpå rymdskytteln kraschlandat i havet och han simmande tagit sig därifrån. Nu verkar det som om han gett sig ut på stor amerikansk mordturné utan synbart mönster eller motiv. Ett fall för Carl Marsalis.

Liksom Morgans tidigare trilogi om Takeshi Kovacs är detta en synnerligen våldsam roman med en huvudperson som programmerats att utöva våld, men här har Morgan vänt på situationen: där Kovacs var en soldat som lämnat sitt förband och agerade på egen hand är Marsalis en boren ensamvarg som återvänt till samhällsgemenskapen. Det gör honom kanske till en mer sammansatt och intressantare huvudperson, men till skillnad från Kovacs är det inte han som är berättaren, så han förblir också mer gåtfull. Tempot är inte fullt lika högt som i tidigare böcker; det resoneras en hel del mellan slagsmålen och explosionerna, men det råder sannerligen ingen brist på de senare heller. Här finns inte den teknik för att lagra mänskliga medvetanden och ladda ned dem i en ny kropp som vi minns från Kovacs-böckerna: är man död så är man död. Det gör våldet betydligt mer realistiskt, och mera kännbart.

Och liksom alla Morgans böcker är detta en synnerligen politisk roman. Inte så att han försöker övertyga oss om något. I stället gör han vad science fiction alltid gjort bäst: tar några ständigt aktuella frågor och spekulerar kring dem, drar ut konsekvenserna så långt det bara går och ser vad som händer. Det gäller bara att verkligen våga se, och att våga visa det för läsarna, även om det inte är vackert. Richard Morgan är lyckligtvis en mycket orädd författare.

Richard Morgans hemsida med kort utdrag ur Black Man:
http://www.richardkmorgan.com/
En intervju med Richard Morgan där han diskuterar den nya romanen:
http://www.uksfbooknews.net/2007/03/19/richard-morgan-on-new-novel-black-man/