Varför är svenskar rädda för rymdskepp?

Publicerad: Fredag, 21 december 2018, Skribent: Maths

Varför är svenskar är rädda för rymdskepp?

De svenska rymdskeppens litteraturhistoria är pinsamt kort. Aniara förstås, väldig, mäktig och tragisk; spjutet som ilar genom rymden. Men sedan är det mest vacuum. Peter Nilssons Arken färdas mot tidens ände, Lars Gustafson var inte främmande för att ha med en och annan raket i noveller och visst finns det moderna raketer i den svenska litteraturen i dag, men de är oftast uppskjutna på små förlag och försvinner snart i djuprymden utan att lämna några spår efter sig annat än på bokrean året därpå (om ens där).

I rymdskeppens allmänna litteraturhistoria däremot är det annorlunda. Det började år 1865 då Jules Verne skickade i väg en projektil med tre man ombord från jorden till månen. Sedan dess har mycket hänt. Raketer från jorden har lämnat solsystemet bakom sig och fortsatt likt mäktiga fallossymboler ut i galaxen för att snabbare än ljuset penetrera världsrymden. Inte var det särskilt svårt heller - krök rymden, skapa ett maskhål, använd warp driven eller hyper driven, det som passar äventyret bäst.

Månggenerationsrymdskeppen däremot är mer seriösa till sin natur. De beaktar Einsteins särskilda relativitetsteori att intet materiellt kan färdas snabbare än ljuset, inte ens fantasins rymdfarkoster. Skeppen är väldiga, slutna ekosystem som tar tid på sig för att nå målet, hundra år, tusen år, ännu längre, mer lika en kosmisk livmoder än en fallos som i sitt sköte bär på befruktade ägg – passagerarna, människorna – med uppgift att föröka sig på jungfruliga planeter någonstans i universum.

Postmoderna rymdskepp är 3.0-uppgraderade; artificiella intelligenser med egen vilja och existentiella kriser på metafysisk nivå. De färdas i årtusenden mellan stjärnorna och bara någon enstaka gång har de oturen att råka ut för människor eller andra biologiska varelser.

Varför är det så? Att rymdskepp är sällsynta i den svenska litteraturen? Alla håller ju med om att rymdskepp till sin uppenbarelse är stilrena, sköna att skåda och vackrast av alla ting som människan skapat. Ett rymdskepp sänder tanken mot framtiden och oändligheten och det stora äventyret. Det borde sålunda vara varje seriös författares plikt att ha åtminstone ett eller ett par rymdskepp i sitt förråd av metaforer för att uppnå en hög nivå av konstnärlighet och originalitet och därtill en arsenal av bilder och liknelser som utgår från rymdfarkoster för att pigga upp språket i en text som annars riskerar att bli intetsägande och trist.

(För att genast säga emot mig själv: En gång besökte jag tillsammans med min son Adam National Air And Space Museum i Washington. Vi skulle se på rymdskepp och månlandare och rymdfärjor. Jag var förväntansfull, och stolt över att vara en ansvarsfull pappa som tog min son på det kanske viktigaste museet av alla, ett rymdmuseum, tänk! Men jag gick därifrån desillusionerad. Det var ju bara maskiner på muséet, som förvisso färdats i rymden men ändå inget annat än mekaniska skapelser av raketingenjörer. Det fanns ingen närvaro av evigheten, ingen tankens flykt eller föraning om oändligt stora äventyr i framtiden. Jag var besviken. Sensmoral: Rymdskepp är bäst i böcker och ibland på film.)

Jämför med Storbritannien, där författare ofta färdas i rymden. I USA också. I det förra fallet är de del av ett svunnet imperium, i det senare fallet av ett pågående. Jag tänker att författare med en sådan kolonialistisk bakgrund på ett mer självklart vis kan drömma om att nå planetsystem runt andra stjärnor än svenska författare som till exempel jag, född och uppvuxen i en småländsk småstad omgiven av granskog och svenska stormaktstiden många hundra år avlägsen. Den sortens fantasier är inte nära oss.

Men mest tror jag att rymdskeppens sorgliga frånvaro i svensk litteratur kan skyllas på svenskens förhållande till naturen. Betänk att rymden är livlös, och mest består av tunn gas och elektromagnetisk strålning och mörk materia och sådant. Sådant tilltalar inte oss på den här breddgraden. I Sverige drömmer vi om blomsterängar och granskogens sus, om att odla i pallkrage och förlänga sommaren i växthus. Svensken flyttar från staden till radhuset eller villan för barnens skull, ty barnen tappar balansen i tillvaron om de inte lär sig snubbla över rötter och stockar. Vi pratar om älgjakt och fiske och kantareller med frireligiös inlevelse, och sjunger snapsvisor i moll på midsommarafton i vetskap om att mörkret nu vänder åter. Vi skriker när vi badar för det är så förbannat kallt, men badar ändå. Vi går skogspromenader, vi skådar Gud i solnedgången bortom granskogshorisonten, vi befinner oss i naturens tempel. Vi drömmer, men inte om rymdraketer.

(Jo, jag gör det!)

Maths Claesson

Lästips

Klassiskt rymdskepp i nutida tappning

Becky Chambers: The Long Way to a Small Angry Planet

Relationsdrama ombord på rymdskeppet Wayfarer, som bygger maskhålsterminaler nära Vintergatans mitt.

Månggenerationsrymdskepp

Kim Stanley Robinson: Aurora

En berättelse om ett månggenerationsskepp på väg ut från solsystemet. Resan började på jorden för flera generationer sedan. Nu är målet i sikte. Ett nytt hem. Tau Ceti

Rymdskepp 3.0

Ann Leckie: Ancillary Justice

I Ancillary Justice tar Ann Leckie med sig läsaren till en värld med rymdimperier och utomjordisk-mänskliga allianser. Här spelar sedvanor och kulturkrockar en lika stor roll som teknik och rymdkrig. Romanen kräver lite eftertanke för att se hur detaljerna hänger ihop, men tål i gengäld både en och två omläsningar.

Traktorskepp

James A Coryes Expanse-serie. Tung trafik med vatten och mineraler mellan asteroidbältet och planeterna längre inåt solsystemet.

Rymdskepp på svenska

De finns, men kan vara svåra att hitta! Botanisera själv på sfbok.se, böcker/science fiction/språk svenska. Eller skicka in lästips till maths@sfbok.se, så fyller jag på lästipslistan ovan.



Kommentarer

Vill du skriva en kommentar? I så fall måste du logga in.