Mitt i natten öppnas en dörr i ett hus i en stad. En man smyger ljudlöst in i huset. Han har en kniv i handen. Han öppnar dörren till det stora sovrummet och mördar kallblodigt mannen och kvinnan som sover där. Samma sak med dottern. Men i den lille pojkens rum är sängen tom. Var är han?
Gossen har vaknat mitt i natten, jättepigg. Då kan man inte ligga stilla i sängen, särskilt inte om man just lärt sig att gå och till och med att springa. Gossen tassar försiktigt nedför trappan och titta – ytterdörren står på glänt. En liten promenad utomhus, kanske?! Trots att det är alldeles mörkt. Till kyrkogården som ju ligger alldeles i närheten – vilken bra idé!
Så kommer det sig att Bod, som gossen döps till efter Nobody – Ingen - undkommer en mördare, och växer upp bland mossbeväxta gravstenar och mausoleum täckta av klängväxter. Hans nya föräldrar är döda, men älskar honom ändå. Liksom alla andra döda som ligger begravda där men ändå lever sina liv bortom de levandes värld. Han lär känna spöken, likätare och häxor, men inte några vanliga, levande varelser. Han lär sig glida mellan de dödas och levandes värld, drömvandra och hölja sig i skuggor. Bra att kunna, för de levandes värld lockar. Och i den finns en mördare, som inte har gett upp…
Döden är allestädes närvarande i Neil Gaimans böcker; döden och tanken att det finns en annan verklighet alldeles intill vår, som man kan råka hamna i plötsligt en dag (eller natt). Den lilla flickan Coraline, till exempel, i boken med samma namn, hamnar ju också i en annan värld lik vår när hon kliver in genom en dörr hemma där det tidigare bara varit en tegelvägg bakom. Eller Shadow, som i American Gods möter urgamla gudar som ingen längre tror på men som anpassat sig till den nya verkligheten och överlevt. Eller i tunnlarna och kloakerna under Londons gator i Neverwhere där änglar, demoner och trashankar har sin boning. Om man råkar skrapa lite på verklighetens tunna fernissa, ser man strax att det finns en annan verklighet därbakom.
The Graveyard Book är, liksom Coraline, förmodligen tänkt för läsare från tio år och uppåt. Det är helt i sin ordning. Som vuxen läser man den på ett sätt, som barn på ett annat. Eller samma. Visserligen misstänker jag att en och annan tio-tolvåring, som läst Coraline eller The Graveyard Book när de varit själva hemma för att mamma och pappa gått på fest hos grannen, riskerar att hamna hos terapeuten som vuxna för att ta itu med olösta barndomstrauman. Så kan det vara. En fantastisk och spännande bok är det hur som helst. Som allt annat Neil Gaiman har skrivit. Kryp ned under täcket och rätta till kuddarna.
There was a hand in the darkness, and it held a knife. The knife had a handle of polished black bone, and a blade finer and sharper than any razor. If it sliced you, you might not even know you had been cut, not immediately.
