Red Country

Publicerad: Lördag, 1 december 2012, Skribent: Gabriella Gomez
Visst känner man doften av vilda västern i "Red Country".
Vagnarnas ändlösa färd över prärien, guldrushens otyglade kapitalism och råa nöjen - visst känner man doften av vilda västern i "Red Country". Men vänta, vi talar om inkvisitionen? Och låter inte de sönderfallande rikena hemskt bekanta?

Vi befinner oss i civilisationens utkanter, där livets långsamma lunk brutalt slås sönder av råbarkade legoknektar och barnarövare. Men när Shy Shouth finner sin gård nerbränd och de yngre syskonen kidnappade, faller hon knappast ihop av förtvivlan. Shy har ett förflutet som bandit och Lamb, hennes gamla ärrade styvfar som hela trakten hånat för hans feghet, avslöjar att hans nio-fingrade hand fortfarande kan knytas till en stålhård näve.

På annat håll kämpar Temple - advokat, f.d. snickare, f.d. präst, f.d. familjefar, f.d. slav och alltid och ständigt fegis, flykting och lögnare - med de tvinande resterna av sitt samvete. För hans arbetsgivare är legoknekten Nicomo Cosca, kanske den ende mannen Temple känner som är opålitligare än han själv. Deras kompani har nyss anställts av en inkvisitor för att rensa bort rebeller i gränstrakterna, innan de nya kolonisatörerna och guldsökarna blir så organiserade att de kan hota den rådande ordningen. Att det kommer att bli en massiv slakt på oskyldiga, obeväpnade bönder och nybyggare, bekymrar inte legoknektarna nämnvärt och Temple anar att de inte vill lyssna på hans tvivel.

Abercrombie tar oss med Red Country tillbaka till världen han skapade i First Law-trilogin, med en helt fristående bok som utspelas ett antal år senare. Han blandar skickligt ihop svärdsvingarfantasy med den råare sidan av "the old west". Som alltid skriver han med mängder av svart humor och en satirisk glimt i ögat, som får de ofta brutala scenerna och själviska, moraliskt tilltufsade rollfigurerna att bli både fascinerande och sympatiska. Boken går utmärkt att läsa utan att känna till de tidigare verken, men samtidigt dyker det upp platser, personer och referenser som bör få alla trogna fanns att spärra upp ögonen en extra gång.

Det här är ingen vacker fantasy. Striderna är blodiga, äckliga och slafsiga. Personerna är snarare rätt hyggliga än goda, förutom de som är fullständiggt vidriga såklart... Språket, beskt komiskt och fartfyllt, är långt ifrån poetiskt, men fungerar riktigt bra ihop med ämnet. Man kastas mellan spontana gapskratt och "oh shit!"-ögonblick, när man inser att nu brakar det käpprätt åt helvete. Intrigen är enkel, men griper tag i läsaren, och boken lockar en till att hela tiden läsa bara lite till - för att se vem som klarar sig, för att se hur Temple och Shy kommer överens och såklart, för att få veta om Lamb kommer lyckas hålla sitt temperament under kontroll, nu när han släppt fram år av uppdämd vrede.

Läs ett smakprov ur boken här


Kommentarer

Nyhetsbrev