I början av The Passage fick vi lära känna Amy, Flickan från Ingenstans, och hur det kom sig att hon lämnades åt sitt öde. Vi presenterades för alla nyckelpersoner innan den snabbt utspelade men intensiva apokalypsen drog igång Apokalypsen kom i form av tolv män, dömda till döden, som övertalats att ställa upp på ett forskningsexperiment. De infekterades med ett virus från Brasiliens djungler i hopp om att framställa en supersoldat åt den amerikanska militären. Naturligtvis går allt utför efter det…
I The Twelve dyker Amy och andra överlevande från kolonin upp igen. Amy är inte längre ett barn, men har inte åldrats många år. Vi får veta mer om vad som hände precis före, under och efter katastrofen och vilka som gömde sig i kulisserna och dessutom bakgrunden till karaktärer vi redan lärt känna. De Tolv är de första, och nyckeln till att överleva. Vi får ledtrådar till en framtida, livskraftig civilisation, utan att veta vägen dit.
Cronin bygger upp en värld, eller snarare ruinerna av en värld, som stannar kvar i minnet långt efter att man har slutat läsa. Karaktärerna - en god anledning till tegelstensformatet - är oerhört levande (även de döda) och medryckande. Vi får följa ett antal personer under olika tidsåldrar, där Amy är vår röda tråd.
Tillfredsställelsen att äntligen få hålla uppföljaren i händerna är svår att beskriva. Höga förväntningar är aldrig bra, men The Twelve klarar sig galant och ger en känsla av avslut som jag inte trodde en kunde förvänta sig av en mellanbok i en trilogi. Något som skulle ha kunnat bli väldigt spretigt och osammanhängande vävs tätt och skickligt samman till en otroligt tät thriller. Cronin slänger oss mellanförtvivlan, en liten glimta hopp, ödesmättad melankoli och framförallt tät tät action.
Justin Cronins berättelse påminner mest av allt om Stephen King i sitt esse, med det trumfkortet att Cronins monster är välbeskrivna, påtagliga och oerhört läskiga hela vägen.
Nu har däremot nagelbitningen börjat inför tredje och sista boken som kommer 2014, City of Mirrors. Gah!
