Jag har länge tyckt mycket om Neal Ashers berättelser från Polity-universat. Även de första, ganska enkla Cormac-romanerna fängslade mig. Sedan har de gradvis växt och utvecklats bort från de ganska enkla underhållningsromanerna han skrev i början av sin karriär.
I och med Spatterjay-böckerna förändrades och komplicerades Ashers bild av en framtid styrd av (relativt) välvilliga AI:ar i riktning mot en ganska realistisk och mörk vision, med de artificiella intelligenserna mer som iskalla diktatorer som manipulerade andra hänsynslöst och absolut inte alltid arbetade för mänsklighetens välgång.
Gradvis infördes också ett yttre hot som kunde utplåna hela civilisationer – jain. Denna virusliknande teknologi infekterar allt högre tänkande den kommer i kontakt med – biologiska varelser likväl som artificiella livsformer. Jainteknologin tycks vara ett vapen, en Pandoras box, konstruerad för att utplåna alla former av högre civilisationer – det har gjort slut på flera högcivilisatoner i vår galax under de årmiljoner det har funnits.
Jain har länge varit ett centralt mysterium i Ashers romaner, och nu får vi till slut svar på en del av våra frågor i romanen Soldier, del ett i en ny trilogi. Vi får följa flera olika personer och AI:ar under handlingen, både gamla bekanta som haimanen Orlandine och nya som ett par gamla kaptener från Spatterjay. Orlandine bevakar en ansamling av aktiv jainteknologi i ett avsides hörn av galaxen, med hjälp av en ansenlig eldkraft från försvarsplattformar och med stöd av Draken, den mystiska varelse som ibland hjälper Polityn och ibland beter sig fullständigt obegripligt.
Orladinne dras in i en handling med manipulerande aktörer av olika slag, som Polityns AI:ar, Draken, gamla kaptener och det xenofoba pradorrikets nya, mer pragmatiska kung, som inte heller är vad han verkar vara. Jag ska inte avslöja för mycket, men jainteknologin får sin förklaring, en förklaring som i alla fall överraskade mig. Det är en rolig, fartfylld roman i god Asher-anda.
Michael
