The Algebraist

Publicerad: Fredag, 1 oktober 2004, Skribent: Gunilla Jonsson
Gasjätten är en styvmoderligt behandlad himlakropp inom space opera. Med goda skäl, får man säga. Benkrossande gravitation, många atmosfärers tryck, orkanvindar och masugnstemperaturer inbjuder inte till besök. Det har nu Iain M. Banks bestämt sig för att ändra på. Trots, eller kanske tack vare, gasjättarnas ogästvänliga natur har han valt dem som scen för sin senaste rymdopera, The Algebraist. Han har dessutom inte tillgripit antigravteknik för att göra tillvaron lättare för sina mänskliga huvudpersoner. Nej, de tvingas färdas nedsänkta i tryckutjämnande gel för att stå emot rymdfartens och gasjättens mördande g-krafter.

Fassin Taak är en Seer. Det innebär att han tillbringar sin mesta tid i atmosfären på gasjätten Nasqueron i utkanten av det mångkulturella och artrika stjärnimperium som går under namnet Mercatorian. Där konverserar han med Dwellers, gasjättens inhemska befolkning, och genomsöker deras många miljarder år gamla arkiv med osorterad information som mänskligheten (Fassin är människa) tror sig kunna ha nytta av.

Fassins liv tar en oväntad vändning när maskhålet som förbinder Nasquerons solsystem med resten av Mercatorian förstörs av rebeller som befinner sig i krig med imperiet. Systemet, som har en stor mänsklig befolkning på månar och i rymdstationer, isoleras från omvärlden. Det kommer att ta många år för skepp i underljushastighet att nå fram med delar som krävs för att sätta upp ett nytt maskhål. När sedan en invasionsflotta från en annan avskuren del av Vintergatan närmar sig, ledd av den diktatoriska dåren Archimandrite Luseferous, ser situationen riktigt mörk ut. I det läget skickas Fassin ut på ett till synes omöjligt uppdrag. Han ska bege sig till Nasqueron och söka efter en lista med positioner för tidigare okända maskhålsöppningar som Dwellers enligt ryktet ska ha i sin ägo. Men Dwellers är obenägna att lämna ifrån sig hemligheter, och frågan är om det ens finns någon lista. Kanske är den bara en myt.

Det är intrigen i ett nötskal, men Iain M. Banks vore inte sig själv trogen om han inte fogade in mängder av handlingstrådar. Vi får också följa ett par gamla vänner till Fassin och den angripande diktatorn Luseferous i ett drama som gradvis avslöjar mer osympatiska sidor hos den styrande Mercantorian och komplicerar den politiska bilden. Men inga av handlingens mänskliga rollinnehavare kan riktigt mäta sig med charmen hos Dwellers. De har fått alla de roligaste replikerna och de bästa rollerna.

Med Dwellers har Banks skapat en av sf-historiens mest underhållande arter. De är egensinniga och uråldriga (med en medellivslängd som kan mäta sig med en normal stjärnas!) dilettanter som inte bryr sig särdeles om "de kortlivade arterna" som bebor mindre planeter. Dwellerkulturen finns, som sig bör för en så långlivad art, spridd över hela Vintergatan men är ingen integrerad del i Mercatorian. Deras obenägenhet att i onödan avslöja något för "de kortlivade" är en tacksam ploj som gör att Banks gradvis kan avslöja olika hemligheter och få till bra överraskningar.

I The Algebraist lämnar Banks sitt gamla rymdoperauniversum, The Culture, och skapar en helt ny miljö. Han använder maskhålsteknologin på ett lyckat sätt, både för att skapa en "nätverksbaserad" stjärnfarande kultur och för att föra handlingen framåt. Språket är fyndigt. Handlingen oförutsägbar. Valet att inte tillåta rymdfart snabbare än ljuset eller antigrav-teknik ger en konkret, "verklig" rymdkänsla. Och Dwellers...ja de är alldeles underbara!


Kommentarer

Vill du skriva en kommentar? I så fall måste du logga in.

Nyhetsbrev