Peter Hamilton är tillbaka i sitt Samvälde, ganska nära den punkt där han lämnade oss i slutet av Void-trilogin. Man behöver inte ha läst de tre böckerna om artefakten i Vintergatans mitt för att hänga med The Abyss Beyond Dreams, men det underlättar säkert.
Tomheten är ett slutet, konstgjort universum i Vintergatans mitt. De mycket gamla och tekniskt avancerade ”raiel” har ägnat miljoner år att studera Tomheten, som de misstänker förr eller senare kommer att expandera ut och sluka Vintergatan. De har skickat in en militär expedition i Tomheten, men den försvann spårlöst. Nu studerar de fenomenet utifrån och hindrar alla andra rymdfarare från att åka för nära händelsehorisonten.
Ingen som har rest in i Tomheten har någonsin kommit tillbaka, men i Void-trilogin mötte vi Inigo, en man som genom drömmar fick kontakt med en av Tomhetens invånare. Inigo fick veta att invånare i Tomheten har märkliga, närmast magiska krafter, bland annat en förmåga att flytta sig bakåt i tiden. Deras medvetanden ”fulländas” och sugs sedan in i ”hjärtat” i Tomhetens centrum. Det slutna universat tycks vara en slags virtualitet, skapad för mycket länge sedan och enormt energikrävande, därav hotet mot resten av Vintergatan. Inigos visioner skapar en kult av människor som vill resa in i Tomheten. Raiel har all anledning att vara oroliga inför tanken på att miljarder Samväldesmedborgare får för sig att flyga in i Tomhetens hjärta.
Men den här gången handlar det inte om Inigo. Istället spelas huvudrollerna av ättlingar till en grupp Samväldesresenärer som hade tänkt sig att emigrera till ett stjärnkluster utanför Vintergatan. De nådde aldrig sin destination, utan sögs in i Tomheten, där deras teknologi snabbt började brytas ner. Raiel såg dem försvinna och fick en idé. De tar kontakt med Nigel, maskhålsteknologins (ena) fader och en av universums äldsta människor. Nigel skulle, föreslår Raiel, kunna ta sig in i Tomheten och försöka förstöra den från insidan.
Sagt och gjort. Nigel reser in i Tomheten och landar på Bienvenido, samma värld som de vilsegångna Samväldeskolonisterna. Eftersom tiden rör sig annorlunda inne i Tomheten har flera tusen år passerat. Nigel ger sig raskt i kast med att manipulera kolonisternas samhälle, som befinner sig på tidig 1900-talsnivå + telepatiska krafter. Han drar nytta av en nitisk före detta militär som lever för kampen mot ”fallers”, varelser som faller från himlen och angriper människor genom att kopiera dem på klassiskt bodysnatcher-vis. Som läsare har vi, genom en prolog där vi får följa Samväldesskeppen som först kom till Bienvenido, en aning om vad ”fallers” är för något. Nigel inser att han kanske kan använda de främmande varelserna i sina planer. Vi får följa militären Slvasta i hans kamp mot den diktatoriska regimen, och Nigel i hans manipulerande av revolutionärer och aristokrater.
Slutet är passande storslaget och överraskande (i alla fall för mig).
