Peter Hamilton är åter där vi gillar honom bäst - i yttre rymden. I Pandora's Star bygger han upp ett läckert universum, myllrande av karaktärer och samhällen. I inledningen listar han 44 huvudkaraktärer, så redan där kan man ana vad som är på gång. Huvuddelen av berättelsen förs dock fram av en fyra-fem av dem.
Matematikerna Nigel Sheldon och Ozzie Isaacs lyckas en dag lösa problemet med hur man kan skapa maskhål genom rymden. Det dröjer inte länge innan mänskligheten har börjat kolonisera andra världar, och expansionen går sakta vidare i en sfär runt solsystemet. Det blir en början till ett behagligt och fredligt samhälle. Det är lättare att ta sin grupp till en annan planet än att starta krig. När man samtidigt utvecklat föryngringstekniker och kloning, så är det lätt att leva i det närmaste eviga liv.
Resan mellan planeterna gör man med tåg, vilka åker genom maskhålsportalerna. Portalerna har bara en effektiv räckvidd på 25 ljusår, så för att ta sig till en avlägsen planet, kan man få åka via ett antal andra planeter.
En dag upptäcker en astronom att en stjärna drygt 700 ljusår bort plötsligt slocknar. Den bara försvinner från stjärnhimlen på ett par sekunder. Detta måste undersökas, tänker man på ansvarigt håll. Man bygger ett rymdskepp, utrustat med mashålstekniken för att åka dit. Rymdskepp har annars blivit lite omoderna och ointressanta när det finns maskhål direk till andra världar. När de kommer fram till den mystiska stjärnan får de en överraskning som får återverkningar på hela det mänskliga samväldet.
Boken börjar med att lugna oss en smula. Detta skall inte bli någon oändlig serie som sakta glider ut i intet. Det blir en bok till, som kommer 2005, och sedan är det slut. Hamilton har åstadkommit ett fantastiskt världsbygge. Det är ett trovärdigt samhälle utifrån de förutsättningar som ges i början på boken. Just så här kan jag tänka mig att det skulle bli, givet maskhål och föryngringskurer. Teknikerna för att hålla oss vid liv har han lånat från Richard Morgans böcker Altered Carbon och Broken Angels. Folk har små datorer som spelar in allt vad vi gör och tänker, vilket man sedan kan föra över till en klon om man blir svårt skadad. Om man dör, så kan senaste inspelningen föras över till en klon.
Att han väljer att berätta om världen genom så många synvinklar gör att det blir en väldigt bred och konsistent bild man får. Det ger en nästan Tolstojsk känsla med alla dessa människor. Det visar på hans skicklighet att han kan genomföra detta utan att göra mig som läsare allt för förvirrad. Det ger en del intressata vinklingar, som när rymdskeppet återvänder, så berättas det genom en mekaniker från en småstad på en obetydlig planet. Han är väldigt intresserad av skeppet och drömmer om att kunna åka med. De flesta författare skulle berätta om återkomsten via någon som fanns ombord, eller kanske någon som tar emot skeppet.
Det är som sagt en härlig läsning, som fungerar utmärkt även utan den drivande historien med hotet från främmande världar. Hotet som driver berättelsen framåt gör det hela ännu roligare. Nu kan jag knappt bärga mig till nästa bok kommer. Någon gång nästa år avslutas det hela med Judas Unleashed.
