Vatta’s War, bokserien som fick mig att äta upp mina ord: “Jag gillar inte att läsa science fiction”, har nu äntligen fått en uppföljare! I Trading in Danger fick vi stifta bekantskap med Kylara Vatta, dotter till finanschefen för Vatta Transport Ltd, som i stället för att följa i familjens fotspår inom handel valde att studera på militärakademin. Efter en rad missöden, bland annat bryter ett intergalaktiskt krig ut, är det upp till henne att leda en krigsflotta för att rädda världen.
I Cold Welcome, som är första delen i Vatta's Peace, återvänder Ky till sin hemplanet Slotter Key för första gången sedan kriget. På vägen genom atmosfären går något fel och skeppet kraschar i havet. Ky måste leda överlevarna genom en fruktansvärd katastrof under hemska väderförhållande, med bristande förnödenheter och rädsla för att ha en förrädare i gruppen. De hamnar på den del av planeten som beskrivs som ett Terraforming Failure och mest består av is, sten och giftiga fiskar. Utan möjlighet att kommunicera med omvärlden, bygga ett läger eller ens hitta trä att göra upp eld med, ger hon sig längre ut i terrängen i ett desperat försök att hitta någonting som kan hjälpa gruppen att överleva vintern.
Samtidigt ger resten av hennes familj långsamt upp hoppet om att hon skulle vara vid liv och tvingas starta arbetet för att få företaget att rulla på utan henne. Men Rafe och Ky delar fortfarande sin hemlighet och genom den vet Rafe att hon är vid liv. Han beger sig iväg för att hitta henne och utan att avslöja hur han vet, eftersom det skulle sätta både honom och Ky i fara, övertala familjen om att hon är vid liv och att de måste fortsätta med räddningsarbetet. Mitt under detta ramlar Ky på någonting som är mycket större än hon själv.
Det var länge sedan jag läste något som var så här beroendeframkallande! En sån där bok som får dig att läsa tills ögonen svider i skenet av sänglampan, så att tillräckligt med sömn plötsligt känns otroligt överskattat. Elizabeth Moon har ett bra språk, lagom utfyllt av beskrivningar som inte sätter käppar i hjulet för spänningen hon bygger upp. Trots att historien till stor del är klassisk har jag inte upplevt den som förutsägbar och har med nyfikenhet vänt varje sida och förundrats över hur spännande hon har lyckats bygga upp historien, även när det inte finns rymdskepp, laserpistoler eller rymdbaser att tillgå.
Det är en lättsmält SF, ganska nära “fantasy i rymdmiljö” och jag är så glad att Moon har gett sig på Vatta igen. Sist slutade det ju med fem böcker, och jag hoppas innerligt att det bli fem till den här gången!
