The Malazan Book of the Fallen

Publicerad: Tisdag, 13 november 2007, Skribent: Gunilla Jonsson
Den som inte gillar att läsa om krig ska hålla sig långt borta från Steven Eriksons magnifika serie om det malaziska imperiet och hennes grannar. I början av Gardens of the Moon får vi bevittna de utrensningar som föregår kejsarinnan Laseens trontillträde. Därefter flyttas vi några år fram i tiden. Vi möter en militärkolonn som undersöker en magiskt iscensatt massaker på landsbygden. Så raskt vidare framåt, till belägringen av staden Pale där malaziska imperiets styrkor har decimerats och de döda kan räknas i tusental. Och det är bara början av den första boken. Innan den är slut har vi stiftat bekantskap med ett fyrtiotal personer inom och utanför det malaziska väldet. En ruggigt välskräddad historia om maktkamp och krig har vecklat ut sig på nästan tusen sidor.

Många skulle efter en sådan inledning ta vid där de slutade. Men Erikson väljer att vidga vyerna. I bok två, Deadhouse Gates, flyttas vi till ett helt annat land med nya konflikter. Nya personer myllrar ut över sidorna. Visserligen återfinns många gestalter i båda böckerna. Syskon från en adelsfamilj i den kungliga huvudstaden används för att skapa en röd tråd genom berättelsen. Men Deadhouse Gates kan läsas fristående, utan att man har vänt ett blad i Gardens of the Moon. I bok nummer tre, Memories of Ice, förs vi tillbaka till scenen från Gardens of the Moon. Ett nytt krig blåser upp och oväntade allianser måste slutas.

Erikson har en förmåga att berätta ur grodperspektiv – han uppehåller sig gärna bland vanliga människor med begränsad uppfattning om vad som händer utanför deras omedelbara synhåll – och ändå foga samman delarna till en berättelse där gudar och mer eller mindre odödliga väsen, som den vagt Elric-liknande Anomander Rake, spelar ett högt spel med de dödliga som brickor. Det malaziska imperiet var från början en rollspelsvärld, och kanske hjälper det Erikson när han hela tiden utvidgar historien och för in nya riken och aktörer i berättelsen. Ibland blir det en smula förvirrande med alla skiftande perspektiv och personer, men tråkigt är det aldrig. Stridsscenerna är blodiga och välskrivna. Intrigen blir sällan förutsägbar och rytmen hålls hela tiden uppe i berättelsen. Serien kan inte rekommenderas för den som söker lättsamt humoristisk fantasy eller berättelser om stora hjältar i kamp mot ondskan. Här är alla katter grå och gårdagens fiende kan bli din vän i morgon.


Kommentarer

Nyhetsbrev