Seveneves

Publicerad: Fredag, 1 maj 2015, Skribent: Tobias Asplund
Efter fem tusen år återvänder mänskligheten till sitt urhem
Det var ett tag sedan Neal Stephensons senaste renodlade (nåja) SF-roman Anathem kom ut, närmare bestämt 2008. Nu är det alltså dags igen, och denna gång håller vi oss till vår planet och dess omedelbara närhet.

Stephenson har länge argumenterat för att SF-författare borde skriva mer positiva berättelser, och inte snöa in på dystopier och apokalypser till höger och vänster, utan att skriva sådant som kan inspirera en ny generation vetenskapskvinnor och -män att vilja förändra och förbättra världen. I sin nya roman Seveneves har han bestämt sig för att göra just det, men en liten twist: boken utspelar sig under och efter en katastrof av gigantiska mått; närmare bestämt jordens och månens förintelse, och allt levandes död.

En tidig morgon sprängs vår måne. Det är ingen explosion med eld och splitter som man ser i filmer, utan det börjar med en puff, varpå månen täcks av ett dammoln, och när dammet lagt sig har den delats upp i sju stora bitar och oräkneliga små. Astrofysiker på jorden, med Dr. Dubois "Doob" Harris i spetsen, förstår snabbt att dessa sju stora bitar kommer att börja krocka med varandra och delas upp i allt mindre bitar som i sin tur krockar med varandra i allt högre takt, varpå jordens dragningskraft kommer att dra ner alla dessa bitar mot jorden. Den Vita Skyn kommer att ersättas av det Hårda Regnet, och jorden kommer att brinna i tusentals år.

Insikten om att ingen kommer att överleva detta bombardemang av månstenar sätter fart på världens folk, som inser att det enda sättet för mänskligheten att överleva är att skicka ut så många som möjligt till den internationella rymdstationen ISS, där vi åtminstone i teorin ska kunna bygga oss en framtid på den kraftigt ut- och ombyggda rymdstationen.

Ombord på ISS befinner sig robotexperten Dinah MacQuarie och stationens kapten Ivy Xiao, och det blir deras uppgift att med hjälp av astronauter från alla världens hörn samordna arbetet att säkra mänsklighetens framtid, ett arbete som kommer att kräva mycket blod, svett och tårar.

Femtusen år senare återvänder överlevarnas ättlingar, nu uppdelade i sju distinkta människoraser, till sitt urhem som efter århundraden av terraformering och utplantering av djur och växter äntligen börjat leva upp igen.

Boken kan delas in i tre delar: före, under, och efter katastrofen.

Första delen är på samma gång halvt panikartad och klaustrofobisk men trots det optimistisk. Han visar hur mänskligheten lägger allt käbbel åt sidan inför en nära förestående och oundviklig katastrof, för att istället hjälpas åt att rädda det som räddas kan. Alla jordens resurser läggs på att skicka upp raketer fyllda till brädden med material och människor till ISS, där arbetet med att bygga en hållbar framtid aldrig stannar upp.

Andra delen kännetecknas av en överhängande paranoia, stress och framför allt sorg över det som sker. Huvudpersonerna gör sitt bästa för att hantera situationen, men det blir allt tydligare ju längre vi kommer att när jorden brinner och alla du någonsin träffat är döda, då kan det vara svårt att känna optimism inför framtiden.

Tredje delen känns till en början som en helt annan bok, tills några av de personlighetsarketyper vi lärt känna i de tidigare delarna börjar visa sig igen. Han målar upp en spännande och relativt trovärdig framtidsvärld, där människorna efter årtusenden i rymden nu försöker vänja sig vid tanken på att en dag kunna återvända till planeten de kom ifrån.

Persongalleriet är stort och varierande, men vi följer främst Dinah och Doob. Bland de många andra karaktärerna kan man dra paralleller till några av nutidens mest kända vetenskapsmän och entreprenörer, bland annat Neil deGrasse Tyson och Elon Musk.

Att personer från bokens första två delar känns igen i den tredje delens karaktärer är en fin passning till Stephensons tidigare bok Cryptonomicon, och de tre volymer (Quicksilver, The Confusion och The System of the World) som utgör 3000-sidorsmastodonten The Baroque Cycle. Som bekant utspelar sig Cryptonomicon under sent 1900-tal, och The Baroque Cycle under sent 1600-tal, men de personer vi får följa har sina motsvarigheter i båda århundraden. Här är det inte lika tydligt, men det hjälper ändå till med att knyta ihop de tre delarna.

Som vanligt är Stephenson teknisk i sitt skrivande, och denna gång handlar det mest om omloppsbanor, raketmotorer och genetik. Det blir dock inte lika bastant som i Cryptonomicon eller Anathem, utan vävs in i texten på ett mer naturligt sätt jämfört med tidigare. Det är fortfarande rätt så tung SF men helt enkelt mer lättillgängligt än tidigare.

Trots att jag har boken i färskt minne, och inte riktigt har smält allt ännu, så vågar jag nog påstå att det är det bästa han skrivit på många år. Seveneves framstår som en blandning mellan hans tidigare SF-romaner och de technothrillers han med jämna mellanrum får för sig att skriva, men dragningen mot optimistisk SF byggd på stora idéer är ändå bokens kärna. Framför allt är det karaktärernas styrkor och svagheter som bär historien, och trots att det inte råder brist på självuppoffrande heroism så känns de som verkliga och levande människor. Den enda lilla invändningen jag har är att bokens tredje del lätt hade kunnat vara dubbelt så lång, men samtidigt lämnar den utrymme för fantasin, och det är väl ändå litteraturens främsta uppgift?


Kommentarer

Nyhetsbrev