End Times: Archaon

Archaon har lett en stor här in i hjärtat av Imperiet, och i fyra The End Times-boksamlingar har hjältar och monster slagits fram och tillbaka från The Old World till Lustria. Nya allianser har skapats, gamla har brutits, och generaler, kungar, magiker och krigare från alla håll har redan hunnit dö i drivor. Nu med sista boksamlingen, Warhammer The End Times: Archaon, ökar Games Workshop takten ytterligare. Precis som med de tidigare delarna i serien, som krattade manegen inför slutstriden, får vi här ett tungt paket med två böcker.

I första boken beskrivs alla händelserna i kronologisk ordning. Vem som slåss mot vem, var och när. Det är många som biter i gräset, och en del överraskningar på vägen. På strax över 250 sidor får mycket plats, och det är en vacker bok, fylld med illustrationer, små inlägg med information om de olika arméerna och inblickar i de heroiska duellerna hjältarna emellan. Det är storslaget och mäktigt, mer så än jag trodde, om än lite Warhammerfånigt (men så ska det ju vara, för vem behöver bry sin hjärna om att alla dessa tusentals soldater på alla sidor behöver äta, för att ta ett exempel, det är ju ändå Warhammer, och där står vi över sån’t). Roligast är kanske ändå att Nagash och Grimgor Ironhide får stå i rampljuset en hel del. Vi har sett människor, alver och kaoskrigare slåss i hur många böcker som helst, kul att de odöda och orcerna får en del av kakan också.

Andra boken beskriver ett antal figurer och deras specialregler, samt tolv nya scenarion för att kunna spela världens undergång en strid i taget. Archaon Everchosen, Isabella the Accursed, Grimgor Incarnate of Beasts och tre olika Bloodthirster-demoner är bara några som får nya fräsigt regler att spela med. Dessutom innehåller boken också nya armé-konstellationer, och hur du leder dem i strid från scenario till scenario för att berätta den pågående historien.

Samtidigt släpps det en roman med titeln The Lord of the End Times, som berättar samma historia, men med en tydligare skönlitterär prägel, såklart. De kompletterar varandra bra, och fyller i en del luckor i berättelsen, samt lägger tyngdpunkten på lite olika figurer och händelser.

När dammet lagt sig kommer inte mycket vara kvar.