En man vaknar upp ensam i någon slags farkost, någonstans. Han minns inte hur han kommit dit, var han är eller ens vem han är. Hans två färdkamrater verkar ha varit döda länge när han finner dem, men han har ingen aning om vad som hänt dem. Det finns en bedövande sorg för deras bortgång, väntande där under det tjocka lager av vadd som lagts över hans minnen, men han kan inte erinra sig vännernas namn.
Långsamt kryper minnena tillbaka medan han utforskar sin instängda omgivning. Han är i rymden. Han är inte i närheten av jorden. Han har en monumental uppgift framför sig, det viktigaste jobbet i världshistorien: att rädda vår planet från förintelse. Nu måste han bara komma underfund med hur det skall gå till. Men även när allt tycks ha ställts på sin ände finns det någonting som ändå fungerar enligt sina tydliga lagar och regler, som han kan lita på, det enda som kan se till att hans uppdrag lyckas - vetenskapen.
Vetenskapen, och hjälp från ett minst sagt oväntat håll.
"En ensam man i rymden" låter kanske bekant för många som läst Andy Weirs tidigare bästsäljare, The Martian. Det är ett vinnande koncept, utan att rakt av vara en repris. Faktum är att Weir är väldigt duktig på att lyckas fylla ut en stor del av en bok med hjälp av bara en karaktär och dennes tankar och inre monologer. Det är inte alla författare som gör detta lika bra som Weir, men han gör det med bravur. På samma sätt som Mark Watney i The Martian hade en personlighet stor nog att fylla ut sin rymddräkt såväl som sin berättelse, så kan även Project Hail Marys till en början namnlösa protagonist underhålla och intressera nog på egen hand - och det utan att ens känna sig själv.
Ni vet känslan av när någon pratar över huvudet på en? Det är känslan av att personen medvetet väljer ett språkbruk som är anpassat för att tilltala medlemmar i MENSA. Kanske föder det misstanken att denna någon bär på ett visst mått klassförakt eller akademikerkomplex. Nå, ibland upplever jag, specifikt inom sci-fi, att författaren varken har förmågan eller viljan att förklara sin vetenskap för läsaren. Som att hen helst vill att det skall vara lite av en kamp att läsa hens böcker, som att bokens svårtillgänglighet på något sätt gör den bättre eller mer högkvalitativ, och den kampen blir som att ta Simborgarmärket i läsning. Ett märke att sätta på jackan för att skrytsamt förkunna sin överlägsenhet.
Så känns det inte när jag läser Andy Weir.
Andy Weir har profilerat sig som en författare som gör sin research. Han skriver sci-fi som skulle kunna vara sann, eller som åtminstone ligger någonstans nästgårds till verklighetens vetenskap. Men till skillnad från hur jag upplever att somliga andra författare gärna vill skylta med hur "hård" deras sci-fi är, verkar Weir mycket hellre vilja bjuda in alla sina läsare till att faktiskt förstå vad han skriver om - utan att för den skull "dumma ner" sin prosa. Weir har också ett sätt att använda humor på som aldrig känns påklistrat eller löjligt, och för mig, en läsare vars bokdiet annars till stor del utgörs av kolsvart grimdark, är det ett stort plus. När humor används så här väl är det en välkommen grädde på moset som även den gör det lättare att svälja - gulp - vetenskapen.
Jag skall villigt erkänna att jag inte är bästa vän med de naturvetenskapliga ämnena - jag är en fullständigt obotlig estet. Därför är det så befriande att läsa Weir, och märka att jag kan greppa teknik och fysik på ett lustfyllt sätt som jag aldrig kommit nära under min skolgång, mina lärares enträgna slit till trots. Förstår jag allt? Nej, men absolut mer än nog för att riktigt njuta av läsningen, till och med nog för att förstå en del av den mer vetenskapsnördiga humorn som dyker upp här och var.
Det finns många fler intressanta aspekter av den här boken och dess teman som jag gärna vill lyfta, men det blir spoilers, och jag rekommenderar verkligen att gå in i läsandet så blint det bara går. Jag lämnar det vid att nämna att Weir har aningen lösare tyglar här vad gäller verklighetsanknytningen än han hade i The Martian, men återigen, det faktum att han är så påläst som han är gör att allt verkligen känns rimligt om än inte "på riktigt".
Weir tar sin vetenskap på stort allvar, men tar inte sig själv på samma mängd allvar. Detta har inte ändrats från The Martian till nu. Är du inte en lika fullständig naturvetenskapsanalfabet som jag är, så får du ett extra lager av matematik och fysik att gotta dig i med Weir, men är du lika mycket av en hopplös estet som jag är har du fortfarande en härlig läsupplevelse framför dig med Project Hail Mary. Vem vet, du kanske till och med kan lära dig något på köpet, och det är ju alltid en välkommen bonus när en läser fiktion.
Det här är en bok för dig, för din partner, för dina föräldrar och syskon, för dina barn i tonåren och uppåt. Det är high stakes, stor underhållning, både hjärna och hjärta och ett enormt spännande scenario som en inte kan låta bli att leva sig in i. Helt enkelt ett självklart tillägg i din att-läsa-hög 2021. Filmrättigheterna är dessutom redan sålda; Ryan Gosling (Blade Runner 2049) har fått huvudrollen, för regi står den Oscarvinnande (Spider-Man: Into the Spider-Verse) duon Lord och Miller, och Drew Goddard (The Cabin in the Woods, The Martian, Cloverfield, med många flera nördcreddiga meriter) skriver manus. Det låter alltså som att även filmversionen av Project Hail Mary kommer att bli en riktig fullträff!
