Bern Thorkellson av erlingarnas folk har levt sitt liv i skuggan av sin far, krigaren Thorkell Röde, som i sin ungdom vann ära och rikedom på plundringståg med den vittberömde Siggur Volganson. Thorkells försök att stadga sig på den lilla ön Rabady tog slut en kväll vid tärningarna när han kom i sitt gamla raseri och för andra gången dräpte en man, så att hövdingen sände honom i landsflykt, tog hans hustru som frilla och gjorde sonen till tjänare hos den dräptes bror. Nu är hövdingen död i en olycka och av en impuls har Bern stulit den praktfulla häst som skulle ha följt honom i graven. Han måste fly innan morgonen gryr och stölden uppdagas. Till häst. På en ö.
Långt västerut, på en väsentligt större ö, har hövdingasonen Dai ab Owen tillsammans med sin bror Alun och tolv andra unga män gett sig ut på boskapsräd, ett hävdvunnet tidsfördriv bland hans folk, cyngaelerna. Det visar sig dessvärre att gården de utsett till måltavla ägs av självaste Brynn ap Hywll med tillnamnet Erlingsbane, mannen som en gång dräpte Siggur Volganson. En präst på vandring får i sista stund ungdomarna att inse sitt misstag, och i namn av hans eskort bjuds de i stället in till Brynns gård som gäster. Det var tur, ty utan förvarning blir gården anfallen av erlingar ledda av Siggur Volganssons båda hämndlystna sonsöner. Man lyckas driva tillbaka inkräktarna tack vare Dai, som själv stupar, och en av erlingarna, som oförklarligt byter sida under striden och sedan ger sig till fånga. Han är en rödhårig man, inte längre ung, och han säger sig heta Thorkell.
På samma ö har ett mera praktiskt lagt folk, anglcynerna, inrättat sig i välmåga sedan den store konung Aeldred uppbådade sitt folk och störtade de erlingar som satt sig till herrar. Aeldred satte sig genast att bygga starka borgar, murar och skepp; men mer än så, han byggde fred och förbund med båda sina gamla ärkefiender, cyngaelerna i väst och de inflyttade erlingarna i norr. Nu har han gäster från Cyngael, en präst och en hövdingason med en rödhårig erling som tjänare. Häpnaden blir stor vid budet att fem drakskepp fulla av erlingar har landstigit strax utanför staden i den fåfänga tron att den är oförsvarad; men hos ingen är häpnaden större än hos den rödhårige erling som bland anfallarna igenkänner sin egen son, Bern Thorkellson, som på något vis tycks ha tagit sig ifrån sin ö med livet och hästen i behåll.
Det är lätt att översätta det här till vår egen historia och läsa vikingar för erlingar, kelter för cyngaeler och anglosaxare för anglcyner; någon kanske rent av tycker sig känna igen konung Alfred i Aeldred och Ragnar Lodbroke i Siggur Volganson. Men det här är ingen historisk roman. Liksom i tidigare verk som Tigana , The Lions of Al-Rassan och The Sarantine Mosaic har den kanadensiske författaren Guy Gavriel Kay (född 1954, Christopher Tolkiens medredaktör vid utgivningen av The Silmarillion , egen debut med trilogin Fionavar-bonaden ) utgått från ett visst historiskt skeende och omvandlat det till fantasy. Därmed vinner han friheten att förhålla sig hur fritt han vill till grundmaterialet, brodera vidare efter eget skön och lägga in en smula väl valt mytologiskt gods utan att behöva skämmas.
Det mytologiska inslaget är mer betonat än i Kays senaste böcker, av keltiskt ursprung och infogat i historien med lätt och säkert handlag. Det handlar om älvafolket, the seelie court , som ännu lever kvar i de mörka skogarna och har behållit mycken makt över människornas sinnen trots prästernas föräkran att de bara är vidskepelse. Där de förekommer – oftast nattetid - råder en trolsk sagostämning som står i stark kontrast till den kärva ton som råder i människornas värld.
För det är en kärv värld vi har hamnat i. Liksom i de isländska släktsagorna handlar det mycket om konflikter som löper från fäder till söner, om hämnd och ingrott hat och stora skeenden som tycks rulla mot katastrof av egen kraft, till synes ödesbestämda. Det handlar också om människors förmåga att ändra sitt öde, att bryta mönstren och finna en väg till försoning. Dessa teman går att känna igen från Kays tidigare böcker, som oftast utspelat sig i sofistikerade högkulturer, men i denna karga miljö bland dess karga människor framstår de naknare och mera direkt.
Kay har bemödat sig om att inte välja sida, att se goda och dåliga drag hos alla de tre kulturerna och att göra alla sina gestalter till igenkännliga människor med mänskliga drag. Det lyckas han väl med. Låt vara att kung Aeldred kan bli en smula prövande i all sin förträfflighet, men skildringen av hans söner och döttrar visar med all tydlighet att han kan vara väl så prövande för dem, av precis samma anledning.
Och bokens verkliga hjältar är varken kung Aeldred eller någon av hans höga kolleger utan alla de vanliga, enkla eller mindre enkla människor som fattar beslut, stora beslut eller små, livsavgörande eller till synes triviala, beslut som ändrar historiens gång.
Författarens hemsida: http://www.brightweavings.com/
