The Blade Itself

Publicerad: Söndag, 1 april 2007, Skribent: Johan Frick
Inkvisitor Sand dan Glokta är inte någon särskilt trevlig person. En gång var han lovande officer, mästerlig fäktare och kvinnotjusare av rang, men det var innan han togs till fånga av kejsarens trupper och fick försmäkta ett par år i Gamla Kejsardömets fängelsehålor. Nu är han hemma igen, i Unionens huvudstad Adua: en lytt och sargad människospillra som med nöje torterar bekännelser ur vemhelst hans överordnade finner lämpligt, alltid med en cynisk kommentar till hands. En dag beslutar överinkvisitorn att han är rätt person att utreda en konspiration med förgreningar till stadens mäktigaste familjer. Själv misstänker Glokta att hans största merit för jobbet är att ingen kommer att sakna honom om han behöver offras.

Kapten Jezal dan Luthar är inte mycket mer sympatisk. Han är just en sådan lovande ung officer som Glokta var en gång - åtminstone i sina egna ögon. Egentligen är han väl mest en lat och egenkär spoling som råkat födas med silversked i munnen, men nu har han i alla fall bestämt sig för att vinna Aduas årliga fäktningsturnering. Inte för att han saknar begåvning, men ska han ha någon chans borde han kanske ägna mer tid åt att öva och mindre åt att hänga på krogen och lura sina vänner i kortspel.

Logen Niofinger är också föga intagande: en bärsärk från nordländerna med bloddränkt förflutet och rykte som kan få den tappraste att blekna. En gång kämpade han åt Bethod, en skoningslös hövding som lagt hela norden under sig, men nu har de råkat i osämja, Logens hem är skövlat, hans närstående dödade och Logen ensam och på flykt. Så när en gammal man som säger sig vara den Förste Magikern - en gestalt ur myt och saga - ber honom följa med på en färd till Adua har Logen inte mycket att förlora.

Det här är riktig noir-fantasy, utan hjältar eller ädelmod. Därmed inte sagt att alla är genomruttna: under bokens gång lär vi känna de föga heroiska huvudpersonerna och börjar så smått förstå hur de blivit vad de är. Ja, stundom förvånar de både oss och sig själva genom att visa sig kapabla till riktigt hyggligt beteende. Däremot finns inte mycket gott att säga om Adua, staden där det mesta av handlingen äger rum. Den är ett genomkorrumperat ormbo, ruttet inifrån och ut, fritt från all den pittoreska charm som trots allt präglar likartade fantasystäder som Fritz Leibers Lankhmar eller Scott Lynchs Camorr: det här liknar snarare en förindustriell version av James Ellroys Los Angeles, The Big Nowhere.

Låter det dystert och deprimerande är det långtifrån det intryck man får under läsningen. Abercrombie har ett sinne för svart humor som avsevärt livar upp tillställningen, och viktigast av allt: han är en riktigt begåvad berättare. The Blade Itself är första delen i en trilogi och rör sig i lugnt tempo medan den bygger en stabil grund för vad som komma skall, men det blir aldrig någonsin tråkigt. Det är rappt och effektivt berättat, utan något dödkött. Dessutom märks det att författaren är genuint intresserad av sina personer och bryr sig om vad som händer med dem: de kan tyckas aldrig så osympatiska, men de är sannerligen levande.

The Blade Itself var en av de mest uppmärksammade fantasydebuterna år 2006, med all rätt.


Kommentarer

Nyhetsbrev