The Bear and the Nightingale kan inledningsvis uppfattas som en klichéartad saga med det klassiska upplägget 'en död mor och ond styvmor', men så är inte alls fallet. Det är i stället en unik och vacker historia med genomtänkta och högst mänskliga karaktärer som lever på den sibiriska tundran bland väsen och varelser från de ryska folksagorna.
I den miljön växer Vasilisa upp med sagor och berättelser om de väsen som lever runt henne. Trots den ryskortodoxa kyrkans närvaro är tron på och respekten för de gamla gudarna fortfarande stark bland folk. Vasilisas tilltro till dem är större än de flestas, av den enkla anledningen att hon kan se och prata med dem.
Men Vasilisas far är orolig över hur vild hon är och hennes ovilja att följa konventionerna. Han tror att det beror på att hon inte har en mor och bestämmer sig för att lösningen är att hitta en ny fru i Moskva – och så träder en styvmor in i historien. Styvmodern, Anna, kan precis som Vasilisa se ’de gamla’, men hennes religiösa övertygelse innebär att hon i stället tror sig se demoner.
När så prästen Konstantin mot sin vilja blir förflyttad från huvudstaden, ser Anna sin chans till att få en bundsförvant, och den karriärhungrige Konstantin ser en möjlighet att visa sitt värde för kyrkan genom att utrota synden på landsbygden.
Att den debuterande författarinnan, Katherine Arden, har studerat rysk litteratur är uppenbart boken igenom, men utan att det känns krystat eller påtvingat. I stället känns det som att hon beskriver något hon upplevt och hon gör det med ett vackert språk som är målande i all sin enkelhet. Det är också ett flyt i historien och trots ett rasande tempo genom berättelsens tidslinje känns det aldrig forcerat eller hoppigt.
Hon begår tyvärr några av de klassiska misstag debuterande författare ofta gör; här finns några övertydliga ledtrådar och en ofta överdriven iver att förklara för att vara säker på att läsaren hänger med, men det är egentligen inte något som förstör berättelsen.
Förutom språket är styrkan i boken karaktärerna. De är alla tredimensionella och har gråtoner. Ingen av människorna drivs av ondska utan i stället en vilja att bevisa att just deras tro eller sätt är det rätta. Det handlar mycket om valet mellan att foga sig efter konventionen eller göra sina egna val oavsett hur det uppfattas av omgivningen; om att lita till sig själv och sin egen förmåga och vad tvivel kan leda till. Den mest uppenbara symbolen för det senare blir Vasilisa och Anna som har samma förmåga, men tilltro eller tvivel har fått dem att utvecklas helt olika på grund av den.
Den rena ondskan finns i boken, men den är inte statisk och kommer från olika håll beroende på de val, eller bristen på val, som människor gör.
Självklart är inte gudar och väsen bara något som finns i bakgrunden, och precis som väntat finns det en övernaturlig ondska som försöker påverka människornas liv och orsaka mer kaos. Det finns till och med något som med lite god vilja skulle kunna ses som en prins, även om det inte går att lita på honom och Vasilisa inte är särskilt imponerad av honom.
Så, den uråldriga kampen mellan gott och ont finns med – den är bara inte klassiskt svart och vit.
Lina Andersson
