Fall of Light är den andra boken i Kharkanastrilogin som utspelar sig långt innan händelserna i Steven Eriksons mastodontfantasyserie Malazan – Book of the Fallen och som berättar om det som i huvudserien blivit till avlägsna legender.
En föregripande berättelse måste göra det som endast varit bakgrund i huvudserien till något som drar in läsaren i handlingen och får en att bry sig om karaktärerna i det förflutna i lika hög grad som i framtiden. En svår uppgift när man ska berätta en historia som på sätt och vis redan är avslöjad! Men Steven Erikson vet vad han gör. Även om just den här boken helt klart är en mittenbok och absolut inte kan läsas fristående (och jag rekommenderar hett att man också först läser hela Malazanserien först, för annars går man miste om den hissnande känslan av ett enormt avslöjande i väldigt många scener) greppar Erikson läsaren vant om fantasicentrat i hjärnan och släpper inte taget förrän man andlöst och lätt chockad vänder på sista sidan.
I Fall of Light fortsätter maktkampen som ska komma att leda till det kaos som i sin tur sätter handlingen i Malazanserien i rörelse. Urusanders armé marscherar mot Kharkanas samtidigt som styrkor av varierande slag och med olika mål samlas i olika delar av världen. Eriksons böcker har alltid ett mer eller mindre enormt persongalleri, som är själva ryggraden, eller kanske snarare ryggmärgen, vars trådar sträcker sig genom berättelsens kropp och kontrollerar dess händelser både aktivt och passivt. Många av personerna är extremt långlivade, och deras konflikter sträcker sig rakt genom Kharkanasböckerna och ända fram till Malazanböckerna som utspelar sig flera tusen år senare.
Vad sägs till exempel om att få förhållandet mellan Silchas Ruin och Rake utforskat? Och var Rake fick sitt namn ifrån? Eller vad drakarna och K’ruls warrens har att göra med varandra, mer om Caladan Brood, eller en märklig antydan angående Quick Ben? Och icke att förglömma, platsen för ett Azath-hus? Och om man är ute efter avslöjanden av större magnitud blir man inte heller besviken: mycket förklaras angående ljusets, mörkrets och skuggans makter, samt en hel del om Azanthai och hur de verkar.
Någonting man lätt glömmer med Erikson är att mitt i alla intriger, krig och förgörelse löper hans sinne för humor sida vid sida med tragedierna. Kanske oftast i form av galghumor, men något som balanserar stämningen och i mitt tycke gör böckerna mer emotionellt realistiska. Framför allt i en del av dialogen: det finns en helt makalös scen mellan Gothos och Hood som är ett praktexempel. Och jag tänker inte tala om vad den innehåller!
Erikson har också en hel del att säga om tro, heder och vad det innebär att vara civiliserad. Det är teman i båda hans serier, men i Kharkanastrilogin utforskar han det ordentligt. Kanske blir det extra tydligt då vi faktiskt får se konsekvenserna av figurernas handlingar, inte bara direkt utan också deras effekt på en avlägsen framtid? Jag tycker framför allt handlingen kring Draconus (och handlingar han ger upphov till) visar de olika aspekterna på ett insiktsfullt sätt.
Jag tycker att Erikson har utvecklats i takt med skrivandet, och Kharkanastrilogin har bara höjt mina förväntningar på den avslutande boken i trilogin, Walk in Shadow. Men jag tror att den kommer leva upp till dem.
Jenny
