The Testaments, Gileads döttrar på svenska, är Margaret Atwoods efterlängtade uppföljare till The Handmaid's Tale. Den 10 september kommer den på både svenska och engelska. Det firar vi med en releasefest i Stockhlm och ett evenemang på Bio Rio.
I slutscenen av Tjänarinnans berättelse stiger Offred in i skåpbilen efter att ha anklagats av Anföraren och hans hustru. Vart vet ingen. I sin alldeles nyskrivna fortsättning på Tjänarinnans berättelse, Gileads döttrar (The Testaments på engelska), kommer Margaret Atwood förmodligen att avslöja vad som hände med Offred. Så här säger hon i ett pressmeddelande:
"Kära bokläsare. Allt ni frågat mig om Gilead och hur den världen är uppbyggd har tjänat som inspiration för denna roman. Fast inte bara. Den andra inspirationskällan är den värld vi lever i idag."
Sedan Tjänarinnas berättelse gavs ut 1985 har Atwoods framtidsvision bara ökat i betydelse och givit upphov till kvinnors protester över hela världen, inte minst efter valet av Donald Trump till Amerikas president. Romanen fick också nytt liv genom den prisbelönade och populärar tv-serien The Handmaid's Tale med Elisabeth Moss i huvudrollen.
Gileads döttrar utspelas femton år efter Tjänarinnans berättelse och utgår från tre andra kvinnor som berättar om sina liv i den kristna fundamentalistiska staten Gilead.
Vi har inte hunnit läsa The Testaments, men för alla som har missat Tjänarinnans berättelse sammanfattar Lina sina intryck:
USA omfamnar konservatismen, väljer en republikans president som ligger långt åt höger, den kristna högern vinner mark och lobbyistgrupper som talar om kristen moral och familjevärderingar finns det gott om. Året är 1985 och Margret Atwood släpper En tjänarinnas berättelse.
Boken har sedan dess aldrig varit ur tryck. Den har i 34 års tid varit konstant aktuell och kanske har den aldrig varit mer aktuell än nu eftersom det finns påtagliga och likheter mellan det samhälle den släpptes i och det nuvarande. Det kan vara en del av förklaringen till att det är först nu en fortsättning på boken kommer.
Atwood har varit tydlig med att det som händer i boken redan har hänt på ett eller annat sätt någon gång i mänsklighetens historia och det kan vara en av anledningarna till obehaget. Allt känns möjligt när man i huvudpersonens tillbakablickar förstår hur långsamt och hur subtilt, med hjälp av faktiska eller uppdiktade fiender, rädslan för ’de andra’ skapas och får människor att acceptera restriktioner som de annars skulle se som absurda.
Boken har fått många epitet, feministisk och antireligiös är två av dem. Atwood själv rycker på axlarna åt båda två, men nekar inte till att den kan tolkas så. Om det innebär att boken är feministisk för att kvinnor och deras rättigheter är viktiga och intressanta, då är den feministisk, menar hon. Att det blev just religiöst förtryck beror, enligt Atwood, på att det skulle inte vara möjligt att få läsare att se en kommunistisk diktatur eller en islamistisk teokrati som troligt i USA. Boken är inte antireligiös, fortsätter hon, men den är emot att använda religion för förtryck.
Hela boken (bortsett från epilogen) är ’Offreds’ berättelse, ur hennes synvinkel och hennes uppfattning. Det skulle kunna göra berättelsen ensidig, men det är långt ifrån så det känns. Hennes fokus må vara på att överleva, att ta tillbaka det hon förlorat, men i processen får vi som läsare en tydlig bild av att teokratiska diktaturer kanske inte skapas över en natt, men det kan vara svårare att se faran när gränserna flyttas långsamt.
