The Promise of the Child

Publicerad: Onsdag, 2 december 2015, Skribent: Glenn Petersén

The Promise of the Child är Tom Toners debutroman, men vilken detbut! Omslagsbilden ger verkligen inte några Space Opera-vibbar, men det är precis vad det är. Förlaget Gollantz lär ha huggit honom framför näsan på andra intresserade förlag, och det gjorde de rätt i, för det här är bra stuff.

Mänskligheten har spridit sig över galaxen och diversifierats. Några människor har utvecklats till märkliga nya former, några har gått tillbaka till sitt ursprung, och allt man kan tänka sig där emellan. Det bor folk på allt från våg sömniga gamla ursprungsvärld till koloniserade världar och Dyson-sfärer med konstgjorda solar. Så länge som någon kan minnas (och en del har levt i 12000 år, så vi minns en hel del) har vi glatt oss i en rik ny tillvaro. För många är döden i det närmast bortglömd. Människorna som kallar sig Amaranthinerna tycks vara i det närmaste odödliga. Nu kommer det dock oroande rykten om att någon vill störta kejsaren från makten, och att det inte bara var människorna som lämnade jorden en gång, utan något annat… Kan det vara så att vår historia inte alls är som vi minns den?

Toner har en skön lyrisk prosa, som är en fröjd att läsa. Det är ibland lite svårt at tro att det är en debutant i 20-års åldern man läser. Boken byggs upp ganska sakta, så lite tålamod får man ha, men det återbetalas med ränta när handlingen sätter fart. Den behövs också som förståelsebärare för den rika miljö som handlingen äger rum i. När jag tänker på att detta är den första boken av tre, så svindlar tanken en smula. Toner har skrivit utifrån ett flertal personers synvinklar, men den som får flest sidor är Lycaste, som lever ett stillsamt liv vid en liten vik vid medelhavet. Det skulle till en början kunnat vara från någon gång i somras, men så dyker det upp tjänstefåglar, och köttet odlas på träden runt huset och andra små hintar om det nog inte är så vardagligt som det verkar. Det är länge en gåta hur hans historia är förknippad med resten av handlingarna, men det kommer en bit in i boken.

Jag får samma känsla när jag läser Toner som när jag upptäckte Alastair Reynolds i början av 2000-talet. Det här är en betydelsefull ny röst i SF-genren. Det ser ut som gänget på Gollantz har gjort det igen.

Glenn



Kommentarer

Vill du skriva en kommentar? I så fall måste du logga in.