Hur skriver man om ett utopiskt samhälle? Det är en fråga som till och från dyker upp i samtal om science fiction. Det har skrivits förvånansvärt få utopistiska romaner, särskilt i jämförelse med den syndaflod av dystopier som översvämmar bokhyllorna. Iain Banks sägs ibland göra ett försök med sina Culture-romaner.
Alla skulle inte kalla den för utopi, men Kulturen har onekligen drag av idealsamhälle. Den som så önskar lever för evigt och nästan oändlig tillgång till energi gör det möjligt att producera i princip vad som helst. Medborgarna kan klona sig, smälta samman i gruppmedvetanden, fortplanta sig på de mest märkliga vis och byta kroppar efter behov. En milt anarkistisk deltagardemokrati styr tillsammans med välvilliga AI-medvetanden. Åt var och en efter behov, av var och en efter vad man har lust till.
Så hur få till någon dramatik i denna högteknologiska hippiedröm? Redan i de första Culture-romanerna presenterades vi för den hemliga agentorganisationen Special Circumstances. De ägnar sig åt uppdrag på världar kontrollerade av mindre avancerade civilisationer. Där kan hat, girighet, maktlystnad och andra för dramatiken nödvändiga känslor få fritt utlopp. I agenternas möte med de brutala sällar som envisas med att upprätthålla kapitalistiska ekonomier och hierarkiska styrelseskick uppstår dramatiken, och diskussionen om vad ett öppet, utopiskt socialistiskt samhälle kan kosta på sig att göra för att upprätthålla sina ideal och skydda enskilda individer.
Det har varit grundformeln, med diverse skojiga variationer, för alla Culture-romaner. När Banks återvände till Kulturen efter några års frånvaro med Matter 2008 handlade det om en artificiell värld bebodd av lågteknologiska kulturer. I 2010 års Surface Detail hade Kulturens AI-medvetanden synpunkter på en civilisation som torterade de dödas medvetanden i virtuella helveten. Med årets The Hydrogen Sonata tar Banks en titt på konflikten mellan den enskilda och kollektivet. Och passar på att sparka lite till på religionen, som ju var huvudskurken i Surface Detail.
Vätesonaten är ett musikstycke som är svårt att tycka om och ännu svårare att spela. Det ska framföras med fyra händer på ett elvasträngat instrument. En gzilt har normalt sett bara två händer, men Vyr Cossont har skaffat ett extra armpar för att lära sig spela Vätesonaten. Det är hennes projekt i väntan på att hela hennes civilisation ska ”sublimeras”, lämna den fysiska verkligheten för en mångdimensionell och oändligt mycket större tillvaro. Redan där visar sig Vyr vara en avvikare. Moderna gzilter bygger sällan om sina kroppar och Vyrs mor ser inte med blida ögon på de extra händerna.
Ännu mindre blida blir moderns ögon när Vyr hamnar mitt i en härva av militära stridigheter som föregår sublimeringen. Ett främmande diplomatskepp har skjutits sönder. En gammal hemlighet, som tycks röra gziltreligionens heliga urkund, hotar att avslöjas. Kulturens AI-medvetanden blandar sig i leken och Vyr dras med i jakten på Vintergatans äldsta person, en man som sägs ha levt i samma kropp i 8000 år. Han vet något om den religiösa hemligheten, kunskap som finns dold i hans kropp och snart kommer på vift.
Det är grundhandlingen i ett nötskal. Den berättas med hjälp av kul replikskiften, actionscener och ett stort antal nedslag på udda platser i Vintergatan. Berättarens sympatier finns hela tiden på den lilla individens sida. Vyr tappar tillfälligt lusten att spela Vätesonaten sedan hon insett att en AI från Kulturen kan lära sig samma sak på bråkdelen av en sekund. Men eftersom detta är en lättsam historia utan alltför mycket sorgliga undertoner återfinner hon sin livslust vad det lider. Den 8000 år gamla mannen är en ganska odräglig excentriker, som vi ändå lär oss tycka om. Kulturens AI-medvetanden gömmer undan saker för varandra, ger sig ut på galna kamikaze-uppdrag och beter sig allmänt lagom mänskligt för att fungera bra som huvudpersoner. På det hela taget en väldigt lyckad Culture-roman, lagom lång och med mer humor än vanligt.
Har du inte läst några Cultureböcker alls? Börja då med Jubileumsboxen, som innehåller Consider Phlebas, Use of Weapons och The Player of Games i pocket.
